Att ha en körsbÀrstrÀdgÄrd Àr motsvarigheten till ett eget paradis i Ukraina. Det berÀttar författaren Victoria Belim nÀr hon besöker Sverige. Men nÀr hon 2014 reste tillbaka till sitt hemland, som hon emigrerade frÄn i barndomen, förstod hon först inte det. Hon undrade varför hennes mormor Valentina slet sÄ för att ta hand om sin lilla trÀdgÄrd i Bereh.
ââDet var ju inte som att vi skulle svĂ€lta utan den. Men för min mormor var det sĂ„, marken mĂ„ste skyddas och odlas â och det var ocksĂ„ sĂ„ hon överlevde 2014 nĂ€r kriget började. Genom att fokusera pĂ„ sin trĂ€dgĂ„rd.
Det var till trĂ€dgĂ„rden som Victoria Belim begav sig för att Ă„terknyta till sin mormor Valentina och sitt ukrainska förflutna, en resa hon beskriver i den sjĂ€lvbiografiska boken âRöda sirenerâ. LĂ€nge kĂ€nde hon sig mer hemma i USA dĂ€r hon vĂ€xte upp. Men nĂ€r Ryssland gick in i Ukraina 2014 förĂ€ndrades allt.
ââJag kĂ€nde att jag mĂ„ste Ă„ka tillbaka för att hitta mitt Ukraina, för att Ă„terupptĂ€cka det. Det kĂ€ndes som att kriget skulle eskalera och att jag kunde förlora mitt land, sĂ€ger hon.
Balansen rubbades
Victoria Belim Àr uppvuxen med en pappa frÄn Ryssland och en mamma frÄn Ukraina, och flera i slÀkten kommer frÄn Belarus. Konflikten gjorde att hela balansen i slÀkten rubbades och deras identiteter osÀkrades.
ââPlötsligt visste jag inte vad jag var, vad som var ryskt och vad som var ukrainskt med mig, sĂ€ger hon.
Numera lever hon i Bryssel â hon Ă€r parfymör, journalist, översĂ€ttare och utbildad i statsvetenskap med inriktning pĂ„ den postsovjetiska vĂ€rlden. Men det var andras berĂ€ttelser som fick henne att förstĂ„ sitt hemland pĂ„ djupet. I stĂ€llet för att skriva en historiebok valde hon dĂ€rför att berĂ€tta om sin familj, och tog avstamp i en uppblossande konflikt med farbrorn Vladimir, som envist fortsatte att hĂ€vda Sovjetunionens storhet.
ââJag kunde inte förstĂ„ det, hur han kunde lĂ€ngta till den totalitĂ€ra och förtryckande regimen som ocksĂ„ berövade honom hans frihet under tre Ă„r.
Victoria Belim saknar en diskussion om Ukrainas komplicerade historia. I de östra delarna Àr det mÄnga som lÀngtar efter Sovjettidens sÀkerhet och förutsÀgbarhet.
ââMan kanske inte tjĂ€nade sĂ„ mycket dĂ„, men folk hade i alla fall en stadig inkomst. Och nu Ă€r livet i Ukraina vĂ€ldigt hĂ„rt.
Familjens hemligheter
En familjehemlighet blev katalysatorn till Victoria Belims resa: av en slump upptÀckte hon att hennes gammelmorfars bror Nikodim försvann pÄ 1930-talet och att ingen i slÀkten visste vad som hÀnt honom.
ââDet chockade mig verkligen, hur vĂ„r familj totalt hade utplĂ„nat honom sĂ„ snabbt frĂ„n familjeberĂ€ttelserna.
Snart insĂ„g hon att de flesta i Ukraina hade hemligheter begravda â omgĂ€rdade av skam. Hennes mormor förbjöd Victoria Belim att rota i det förflutna, sĂ€rskilt eftersom jakten pĂ„ sanningen ledde henne till KGB:s huvudkontor âTupphusetâ. Byggnaden har fĂ„tt sitt namn frĂ„n dess röda sirener som liknar tvĂ„ smĂ„ tuppar: ett typiskt utslag av den mörka humor som ukrainare anvĂ€nder för att hantera kriser.
Valentina blev orolig bara hennes barnbarn fotograferade huset. Och det tog Victoria Belim ett Är att fatta tillrÀckligt med mod för att till slut besöka Tupphuset.
Till slut lyckades hon fÄ fram Nikodims akt, som var full av systematiska lögner. Filen var Àndrad beroende pÄ vilken politisk inriktning regimen hade vid olika tidpunkter i tiden.
ââJag kĂ€nde sĂ„dan avsmak inför alla lögner. I Ryssland hĂ€nder det fortfarande sĂ„dana saker, KGB:s efterföljare fortsĂ€tter att agera enligt KGB:s regelbok. Folk fortsĂ€tter att försvinna, sĂ€ger hon.
Element av anarki
I sin jakt pĂ„ Nikodim lyckades Victoria Belim ocksĂ„ övertala sin mormor att Ă€n en gĂ„ng besöka Charkiv â Valentinas favoritplats pĂ„ jorden.
ââNĂ€r jag sĂ„g förstörelsen av Charkiv pĂ„ sociala medier var det sĂ„ smĂ€rtsamt. Staden Ă€r en del av vĂ„r personliga geografi. Min mamma föddes dĂ€r. Den var vĂ€ldigt viktig och inget kan ersĂ€tta den förlusten.
Victoria Belims mormor Valentina hann aldrig uppleva det nya kriget. Hon insjuknade i covid och gick bort i slutet av 2021. Nu Àr det i stÀllet Victoria Belims kusin som har stannat kvar, och han skickar bilder pÄ trÀdgÄrden i blom.
Om Ukraina har en doft Àr det för Victoria Belim just den.
ââUkraina doftar syrĂ©n. I Bereh Ă€r hela huset omgivet av syrĂ©nbuskar.
NĂ€r hon nu lĂ€ser om sin bok inser hon att det finns en föraning, ett eko av bĂ„de forna och framtida krig. ĂndĂ„ blev hon chockad nĂ€r kriget vĂ€l bröt ut. Men det Ă€r ironiskt, sĂ€ger Victoria Belim. För kriget har ocksĂ„ stĂ€rkt ukrainarnas identitet.
ââI Ryssland Ă€r det mycket djupare rotat i folk att lyda en stark ledare. Kosackerna i Ukraina valde sina egna ledare och var fria att avsĂ€tta dem. Det finns ett element av anarki i Ukrainas kultur och en törst efter frihet och sjĂ€lvstĂ€ndighet â den har alltid funnits dĂ€r.