Den som har sett Stefan Telemans upplösta akvareller av skogsdungar eller rogivande stilleben med vedträn har bara sett en del av ett mera mångfacetterat konstnärskap. Den som bläddrar i Skvatt får se något helt annat, där framträder konstnärens politiska engagemang, framodlat sedan 60-talet.
Det verkar som att Stefan Teleman bär på en ohejdbar vilja och iver att kommentera sin samtid. Linjerna dansar fram – med olika humör. Nervigt, prövande, bestämt. Ibland ångar bilderna av ilska över omgivningens trångsinthet, ibland anas en trötthet på politikens dumhet och ibland bubblar de av spjuveraktigt skämtlynne.
Några av teckningarna i Skvatt känns igen från Folkbladet, som under en tid 2011 publicerade satirserien ”Domherran” här på Kultur & Nöje. Själv beskriver Stefan Teleman sitt näbbiga fjäderfä som ”ett typiskt barn av sin tid, förvirrad, girig och har lämnat alla partilojaliteter bakom sig”.
Men dessa satirbilder vinner nog ändå på att publiceras i bokform med schysst layout, där de får bättre utrymme och spelar fritt över pappret. Boken är läckert illgul, en signalfärg, som blir till ett friskt utropstecken i bokhyllan. Man kan retsamt kunna kalla det för en snygg coffeetable-bok, men då skulle nog tecknaren slå bakut, för syftet är nog annat än att inställsamt behaga.
”Skvatt” inbjuder till att bläddra i, men faktum är att bokens ordvitsar som hänger ihop blir lite fyndigare när de kommer i en svit. Det skojas bland annat om rot- och rutavdrag, som blir till prutavdrag för de redan rika, klotavdrag för de runda och ett cyniskt slutavdrag för de äldre som snart faller av pinn.
EWK-museets intendent Carina Milde har skrivit ett utmärkt förord. Hon lyfter särskilt fram Stefan Telemans glasklara skärpa i bilden där fem drönare bildar en stjärna som rispar fram en tung droppe blod ut det vita pappret – och ser i den alla de droppar blod som spillts i onödan i världen. Den kan läsas som en påminnelse om det fria ordets höga pris, sedd i ljuset av terrorattentaten i Paris och Köpenhamn.
På samma uppslag syns en ridstövelklädd Domherran-rasist, tecknad med bestämda streck som antyder formen av en svastiska. Han säger, med täppt näsa (får man anta): "panaber, burkar å vineser, gudar, kvarta å tapaner, dom kan åka hem till sej". Våra leenden frontalkrockar med allvaret i parallellen till den europeiska fascismens och nazismens grymma historia, som aldrig någonsin får upprepas.
Några av bilderna är helt okommenterade. Partifågeln som kråmar sig och gör sig till i talarstolen behöver inte förklaras. Prutthumor och de drastiska skildringarna av kroppens förfall behöver inte heller gödslas med ord. I kapitlet "Kroppskultur" möter vi åldrandets nojor så som den okontrollerade hårväxten. Retligt frodas håret i öron och näsa, medan stråna på huvudet faller av. En liten favorit är också bilden av två navelskådande gubbar. Den väljer jag att se som en liten uppmaning att höja blicken – åtminstone ibland – från ett självupptaget och navelskådande identitetssökande som utvecklats till en egen konstform bland såväl bloggare som konstnärer.
Dessa rundmagade gubbar och vassnäbbade fåglar vrider mina mungipor uppåt. De blir till är en skrattspegel över världens dumhet, egosim och obegriplighet. Och förresten, vem vill inte ha det på kaffebordet?