Jag tror det var den brittiska deckardrottningen Minette Walters som i en tv-intervju berättade att hennes mamma som tyckte att hon skrev om så förskräckliga mord. ”De kan väl mörda med en kudde eller något?” ska mamman ha sagt.
I detektivromanen ”Gökotta och göken gol i söder” är mordvapnet just en kudde - dessutom med texten ”Sov gott” på.
Författarparet Åke Bjurhamn och Kerstin Ryderstedt skriver på ett sätt som för tankarna till långköraren Morden i Midsomer på tv, eller deckargenrens urmoder Agatha Christie. Det är småputtrig läsning med glimten i ögat som gör att du definitivt kan sova gott efter en stunds läsning, för riktigt obehagligt eller otäckt blir det aldrig. Dessutom tar författarna stadigt tag i läsarnas hand och ger en upplösning där alla bitar verkligen faller på plats. Ingen slår igen boken med några frågetecken som retar nattsömnen.
Detta är författarnas femte bok om Otto Wester, kriminalaren som blivit privatdetektiv, och driver en byrå tillsammans med Dessan. Den ligger på Skolgatan i Norrköping, men en hel del av handlingen utspelas även på Djurön på Vikbolandet. Dit bjuder Otto Wester in sina gamla vänner från den fiktiva staden Vidaholm till äkta gökottta i sommarstugan. Södergöken gol innan det första dödsbudet når dem.
Själv har jag en förkärlek för mer moderna och samhällsorienterade spänningsromaner, där trovärdighet, mörker, nervpirr och framåtdriv är viktiga komponenter. Så kanske är jag inte riktigt rätt läsare. Även den här berättelsen rymmer förvisso trasiga livsöden, men smärtan i den prostituerade kvinnans erfarenheter bränner inte till. Istället beskrivs putslustigt att männen betalade henne för att få en omgång med hennes redskap ”Lille smiske”.
Sådant gör mig som läsare osäker på om Åke Bjurhamns och Kerstin Ryderstedts ”Gökotta och göken gol i söder” är skriven på allvar, eller om den är tänkt som en pastisch.
Jag tror nog det. Och låter mig bitvis charmas av skrivarglädjen och humorn. Men humor i skriven form är ett knepigt kapitel och författarna klarar inte alltid balansakten. Exempelvis personbeskrivningar som ”hon såg ut som ett hönsarsle” känns alltför grov och när en smyghomosexuell man konstaterar att ”en ung pojkstjärt är inte gratis” blir det plumpt.
Men jag hoppas ändå att författarduon lyckas nå ut med sina romaner, för många Norrköpingsbor skulle nog gärna ta chansen att läsa en gammaldags detektivhistoria som utspelar sig i miljöer inpå knuten.