Det var dock med viss tvekan som en majoritet av ledamöterna i Nobelkommittén ställde sig bakom valet av den chilenska poeten Pablo Neruda som hade varit på förslag redan 1956. På den så kallade "korta listan" fanns även WH Auden, André Malraux, Eugenio Montale och Patrick White, varav de två senare skulle få Nobelpriset 1973 respektive 1975.
Men 1971 gick det till Neruda, trots att Nobelkommitténs ordförande Karl Ragnar Gierow i stället förordat WH Auden – den författare som under hela 1960-talets i sista stund hade valts bort i Nobelprisdiskussionerna, konstaterar Svenska Dagbladets Kaj Schueler.
Ännu mer kritiska till Neruda var ledamöterna Eyvind Johnson och Anders Österling. När Neruda redan 1963 hade varit ett av de hetaste namnen hade Anders Österling ifrågasatt om den "allt dominerande kommunistiska tendensen" i Nerudas diktning var förenlig med Nobelprisets syfte. Som exempel tog han Nerudas "hymner till Stalin". Österling hade svårt att få ihop dessa med skrivningen om "ideal riktning" i Nobels testamente, och samma invändning hade han även 1971.
En ivrig förespråkare av Neruda var dock Knut Ahnlund som ännu inte hade valts in i Akademien men som hade blivit tillfrågad i egenskap av expert på spanskspråkig litteratur.