"Europas balkong" kallas ibland det lilla landet i Ăsteuropa som fram till 1991 var en del av Sovjetunionen. Med sitt lĂ€ge mellan bergskedjorna Stora Kaukasus och Lilla Kaukasus och med en kustremsa mot Svarta havet var Georgien ett populĂ€rt resmĂ„l i öst medan jĂ€rnridĂ„n fortfarande existerade.
Men nÀr Nino Haratischwili i tonÄren lÀmnade Georgien för Tyskland mÀrkte hon att fÄ personer hade koll pÄ hennes hemland. Att den cirka 1200-sidiga romanen "Det Ättonde livet (till Brilka)" om Georgiens historia under 1900-talet, skulle sÀlja i 350 000 exemplar, enbart i Tyskland, hade hon inte vÀntat sig.
ââFolk sade "Georgien? Vilket sprĂ„k talar du, ryska? Ligger det i Ryssland?", sĂ€ger Nino Haratischwili och fortsĂ€tter:
ââI VĂ€st- och Centraleuropa slutar bĂ„de geografi och historia nĂ„gonstans vid Polen, trots att det bara Ă€r ett grannland till Tyskland. De vet mycket mer om Sverige, Frankrike eller ex-Jugoslavien.
"Vissa överlevde inte"
Den numera 38-Äriga författaren vÀxte upp i skuggan av ett sargat Sovjetunionen. Före den socialistiska statens fall hade Georgien bara haft en fyraÄrsperiod av sjÀlvstÀndighet under hela 1900-talet, inklÀmd mellan rysk och sovjetisk kontroll.
Nino Haratischwili beskriver landets första Är i frihet prÀglade av vÄld, missbrukande mÀn och pojkar som fÀrdades mot inbördeskrig. Det var post-perestrojka, social och ekonomisk kris. Samtidigt hade hon en vardag, en trygg familj och mÄnga vÀnner.
ââDet var först efter att jag började ett nytt liv i Tyskland som jag insĂ„g hur galet det hade varit. Det var total anarki, vissa överlevde inte. Alla höll pĂ„ att bli galna och försökte ta reda pĂ„ vilken ny riktning man skulle ta, och vad som skulle bli vĂ„r nya identitet som samhĂ€lle, sĂ€ger hon.
Blev beroende av svar
Det som slutligen skulle bli "Det Ättonde livet (till Brilka)" var först tÀnkt som en roman av normallÀngd för att undersöka varför Georgiens historia de senaste 30-Ären bara tycktes upprepas. Men nÀr Nino Haratischwili vÀl började grÀva i arkiven kunde hon inte sluta.
ââTill skillnad frĂ„n Tyskland har Georgien aldrig haft nĂ„gon historisk analys, Ă€ven om Tyskland i nĂ„gon mening blev tvingade till det. Men nĂ€r jag började arbeta pĂ„ den boken kĂ€ndes det mer som att jag skrev pĂ„ slutet av nĂ„gonting, sĂ€ger hon.
I stÀllet valde hon att börja berÀttelsen strax före sekelskiftet 1900, hos en familj vars hemliga recept pÄ varm choklad har blivit nyckeln till en klassresa och en blomstrande bageriverksamhet. Det var La belle epoque i huvudstaden Tbilisi, "Georgiens Paris". Familjen lever i lyx och överflöd, tills Röda armén tÄgar in.
Allt vÀvs in i en lÄng slÀktsaga med starka kvinnor och tysta krigsskadade mÀn, destruktivitet och skuld, som fortsÀtter in pÄ 2000-talet.
ââJag var verkligen exalterad av att fĂ„ hela pusslet och att försöka förstĂ„ kontexten. Du kan inte förstĂ„ georgisk historia utan den ryska kontexten, sĂ€ger Nino Haratischwili.
Stalin som Voldemort
TvÄ av Sovjetunionens viktigaste georgier Äterkommer stÀndigt och prÀglar sÄvÀl vÀrldshistorien som den fiktiva familjen: diktatorn Josef Stalin och dennes sÀkerhetschef Lavrentij Berija (som Stalin ska ha kallat "vÄr egen Himmler"). Men de nÀmns inte vid namn förrÀn i slutet av boken, nÄgot Nino Haratischwili kallar för ett intuitivt beslut.
ââDet Ă€r som Lord Voldemort i "Harry Potter". MĂ€nnen har sĂ„ stor pĂ„verkan under det hĂ€r blodiga Ă„rhundradet och pĂ„ familjen i boken, sĂ€ger hon.
TT: Hur har du sjÀlv pÄverkats av din uppvÀxt i Georgien?
ââDet Ă€r en extrem upplevelse som pĂ„ nĂ„got sĂ€tt gör mig starkare. Ibland nĂ€r jag pratar med vĂ€nner i Tyskland, eller bara ser mig omkring och lyssnar pĂ„ problem mĂ€nniskor har, kan jag inte hjĂ€lpa att tĂ€nka "Okej, du vet inte vad ett verkligt problem Ă€r".
RÀttat: I en tidigare version av texten förekom ett felaktigt Ärtal.