Emil för Astrid Lindgren - "som att komma hem"

Karl-Johan Nyman, i dag 63-årig systemutvecklare, visar sitt eget exemplar med handskriven dedikation: "Till Karl-Johan, den allra första Emil, med kärlek från mormor".

I höst är det 60 år sedan han fick boken. Allt hade börjat när hans mormor försökte lugna sitt arga barnbarn genom att berätta. Han lärde sig snart. Den treårige Karl-Johan Nyman såg sedan till att få "skrika färdigt först" och därefter få en ny Emilberättelse.

– Så berättas det. Absolut. Men det är över 60 år sedan och jag kommer inte ihåg det, säger han nu.

Hans mamma, Karin Nymans minne är däremot precist: De befann sig i matsalen i sommarhuset i Furusund.

– Du kunde bli just sådär oresonligt rasande, du ville verkligen inte sluta med det, eftersom du behövde det utloppet, och då kom hon på att hon kunde bromsa dig om du blev tillräckligt intresserad av något annat – därför hävde hon ur sig det där.

Namnet "Emil i Lönneberga" bara kom, berättar Karin Nyman som inte minns den allra första muntliga historien som hennes mamma berättade, däremot att Emil blev Astrid Lindgrens mest lustfyllda skrivprojekt. "Det kändes som att komma hem" skrev hon senare, men också som att återvända till en värld som inte längre fanns, som var både hennes egen och hennes pappa Samuel Augusts.

Läst högt

Denne levde när Astrid Lindgren skrev om Emil i Lönneberga. Hon läste högt för sin far som bland mycket annat visste vad en brandsläckare kostade på auktionen i Backhorva. Han korrigerade och försåg henne också med många berättelser. I slutet av 1800-talet hade han varit en barfotaunge på Sevedstorp i Småland. Från honom fick hon sådant som Linas svar till prästen om att Tor och Freja var de första människorna.

Drängen Alfred känns igen i Samuel Augusts kusin Pelle som började arbeta på gården Näs som 13-åring och som väntade osedvanligt länge med att gifta sig.

– Min moster Stina var hemma då och frågade om han hade gift sig? "Ja, det var en vecka sedan olycka' skedde", sådana saker sade han, säger Karin Nyman.

Hyssen då? Emil är den påhittige busungen som – det får läsaren omedelbart veta – det ska gå bra för, en dag blir han kommunstyrelsens ordförande. Astrid Lindgren hämtade också inspiration från sin bror.

– Han var hennes närmaste lekkamrat och ett år äldre, han gjorde en del av de där sakerna. Jag har glömt vilka, men han var mer åt hysshållet, säger Karin Nyman.

Även språkligt återvände Astrid Lindgren hem. I fattighjonet Lillklossans namn finns det dialektala klossa – en klumpig person – men också ömhet konstaterar Karin Nyman, själv översättare. Hon minns diskussioner med en "hedersam och mycket duktig" fransk kollega. "Det skymde så vackert över Katthult den kvällen" hade på franska blivit "det var en magnifik solnedgång".

– Jag sade nej. "Men det är samma sak" hävdade han, och kanske att det på något plan är det samma, men jag förstår att det är svårt att göra franska av det där.

En illvillighet

Just "hyss" har också varit ett svåröversatt ord. Johan Palmberg, Astrid Lindgrens barnbarnsbarn som numera jobbar med rättigheter på Astrid Lindgren AB, är inte helt nöjd med den engelska utgåvans "prank" eller "mischief". Det inbegriper en illvillighet som inte finns i "hyss" som enligt Astrid Lindgren är något som bara blir utan avsikt.

För ett nutida barn kan Emils inlåsningar i snickerboa just därför kanske upplevas som ett hårt straff. Men även om pappa Anton blir rasande finns det aldrig något hot om våld, åtminstone inte i böckerna. Allan Edwalls Anton däremot kan möjligen vara lite läskigare.

– Så fort våld mot barn dyker upp i någon av Astrids böcker är det inget som det tas lätt på. När rektorn slår Lus-Mia i Madicken är det en av de värsta scenerna i hela författarskapet, säger Johan Palmberg.

Hans farmor, Karin Nyman "kan nästan svära på" att Astrid Lindgren inte skulle ha velat ändra ett enda ord i Emil-böckerna.

– Hon skrev om det här tio gånger. Det var verkligen inte fråga om att bara låta pennan löpa och sedan var allt bra. Varje ord skulle stämma.

Ida då, är hon inte lite för gullig? Eller är hon helt enkelt Emil-böckernas Tommy och Annika?

– Framför allt kan hon vara rätt realistisk om man har en bror som är så utåtagerande, säger Karin Nyman.

Bättre julbord

Vilket förhållande har då Astrid Lindgrens efterlevande till just Emil? När han blev äldre fick Karl-Johan Nyman en favoritepisod – uppgörelsen med kommandoran.

– Min vrede kunde stillas lite av en sådan revansch på livets orättvisor.

Johan Palmberg håller liksom sin farmor de tre Emilböckernas grand finale allra högst – Emils räddningsexpedition till Mariannelund med en blodförgiftad Alfred i släden.

– Jag tänker på den, och så tänker jag på alla matbeskrivningar– "grynkorv". Jag tyckte att det lät väldigt gott allting, jag tyckte det var lite tråkigt att vi uppenbarligen hade lite sämre julbord hemma. Bara en sorts korv, säger Johan Palmberg.

Men det är inför frågan om en ny filmatisering av "Emil i Lönneberga" som banden till Emil ändå blir tydligast. "Vi på Saltkråkan" ska uppdateras av SVT och "Ronja Rövardotter" blir ny svensk tv-serie. Rättigheterna till Pippi är sålda till en fransk-engelsk produktion. Men Emil?

Karin Nyman svarar blixtsnabbt.

– Nej. Det sätter jag mig emot så länge jag lever. Så mycket i den filmatiseringen skildrar en särskild miljö, en särskilt tid. Den kan man inte återskapa, det säger jag bestämt – men det är klart att man kan.

Hennes barnbarn Johan Palmberg säger inte emot, men stänger heller inte dörren helt.

– Den gamla filmen gör ju verkligen det den ska. Jag kanske inte är lika bestämd som farmor men jag tycker inte heller att det måste hända nu.