Som liten satt Sara Mofasser Johansson på biblioteket i Älmhult och läste ur Pippi Långstrump för sin storasyster Ensi. Svenskan och skolan väckte hennes intresse för litteratur. Under en lång tid ville hon inte kännas vid att hon kom från Iran – men nu debuterar hon med en roman som bygger på delar av hennes familjehistoria, och som tar sin utgångspunkt i flykten från hemlandet vid sex års ålder.
Boken som hon började skriva för flera år sedan ges ut efter en höst då omvärlden följt det iranska folkets protester och sett regimens blodiga gensvar.
– På något vis känns det som att det var meningen. 1979 när regimen kom till makten, det var efter den perioden vi flyttade därifrån. Nu är det som att en cirkel sluts. Hade vi inte flyttat hit skulle vi ha varit där och förhoppningsvis också protesterat, säger hon på sjungande göteborgska.
Bucklor och sår
Förloppet i boken följer verkligheten: liksom sin huvudperson växte Sara Mofasser Johansson upp i Iran under landets krig med Irak, i början av 1980-talet. Familjens äldsta son riskerade att skickas till fronten vid 14 års ålder och pappan flyttade därför med honom och ena dottern till Sverige. Mamman, Sara och hennes andra bror följde efter senare.
Hon minns fortfarande flygplanen om natten och hur bomber slet upp kratrar i staden.
– Jag kommer ihåg hur vi sov med kläderna på, för om nätterna gick larmet och då kom de och hämtade oss. Då sprang vi ut på gatorna eller ner i ett skyddsrum, säger Sara Mofasser Johansson, och hennes syster Ensi Mofasser som sitter bredvid fyller i:
– Man kunde se flygplanen i mörkret och när de släppte en bomb stod pappa ute och rökte och försökte gissa vilket område som blev bombat, som om det var en lek.
Ensi bor i Oslo och Sara på Hisingen och systrarna har stämt träff i Stockholm. Berättelsen handlar om dem båda. Att de alltid har haft varandra är en av anledningarna till att det trots allt har gått bra för dem, tror Sara Mofasser Johansson. Boken skildrar vad som händer med en familj på flykt, oavsett varifrån man flyr.
– När man väl kommer till friheten tror många "då blir det bra". Men det är en enorm kamp det som sker efteråt. Jag tror alla familjer som tvingats till sådant här har sina bucklor och sår, säger Sara Mofasser Johansson.
Hon upplever att hennes föräldrar aldrig fick någon riktig hjälp.
– Ingen såg oss. Hade de fått hjälp hade allt kanske varit annorlunda.
Synliggjorda uppväxten
Sara Mofasser Johanssons uppväxt präglades av pappans psykiska ohälsa. I Teheran jobbade han som högt uppsatt chef på Centrala Riksbanken men i Sverige kunde han inte språket, blev isolerad och tvingades ta jobb på en fabrik. Han vände allt mer sitt missnöje mot den egna familjen och blev lynnig och bitter.
– Jag har försökt att beskriva hans situation och vad han tvingades till, att det inte blev så bra i slutändan. Han är inte the bad guy, han gjorde sitt bästa och han gjorde det rätta – han räddade sin familj. Men det har tyvärr sitt pris.
I dag har Sara Mofasser Johansson inte någon kontakt med honom. Och inte förrän hon skrev om familjens öde började syskonen och mamman att bryta tystnaden kring det förflutna. För henne har det hjälpt att synliggöra uppväxten.
– Om jag har berättat att jag inte hade det så bra när jag var liten, är det alltid någon som undrar "blev du misshandlad?". Men det har aldrig varit något fysiskt, bara det psykiska, och då är det svårt att förklara, säger hon.
Tyngre ryggsäck
Sara Mofasser Johansson skildrar hur kvinnorna behandlas som mindre värda i Iran. I Sverige försöker de två systrarna att revoltera mot den inställningen, och att hitta sin frihet. Det är precis vad de yngre generationerna i Iran nu gör, anser hon.
I boken skymtar en iransk tjej och vän som blev systrarnas Pippi Långstrump – någon att hämta kraft hos. Många av dem hon känner som flytt har trots allt klarat sig bra, framhåller Sara Mofasser Johansson. Men huvudpersonen, liksom hon själv, kände ofta att ryggsäcken med familjens bakgrund var tung.
Trots att Sara Johansson Mofasser är utbildad ingenjör, jobbar heltid som projektledare och har skrivit en bok känner hon sig ofta misslyckad i jämförelse med jämnåriga över att inte ha kommit längre i karriären. Men hon har också fått diagnosen multipel skleros, och i boken skildrar hon kampen när smärtan känns men inte syns.
– Jag har haft en önskan att göra karriär genom åren men inte klarat av mer. Då har jag sett ner på mig själv, att jag inte har lyckats för att alla andra gör det. Men när man blir äldre och börjar se hela bilden tänker jag mer "det kanske inte är så konstigt".