Utan president Lula da Silvas regering hade Jeferson Tenório inte blivit författare och inte doktorerat i afrikanskportugisisk litteratur. Han hade definitivt inte kommit till ett kylslaget intervjurum på Bokmässan i Göteborg.
– Jag hade inte suttit här, säger han lugnt.
Under sin första presidentperiod i början av 2000-talet införde Lulas regering ett nytt kvoteringssystem för att underlätta för svarta och låginkomsttagare att komma in på universiteten. Jeferson Tenório fick en sådan plats. Nästan tjugo år senare tog han emot Brasiliens finaste litteraturpris, Prêmio Jabuti, för sin tredje roman, "Hudens avigsida" som just givits ut i svensk översättning.
Bara i hemlandet har den nu sålt i närmare 300 000 exemplar, men Jeferson Tenório har dubbla känslor.
– Jag är glad för att den blir läst och ledsen för att den är så aktuell, och för att det våld som jag beskriver fortsätter.
Vägrar stanna
"Hudens avigsida" handlar om den 22-årige arkitekturstudenten Pedro vars far Henrique, lärare i litteraturhistoria, blivit skjuten av polisen sedan han vägrat stanna och bli visiterad ännu en gång enbart på grund av sin svarta hud. I sin täta, lågmälda men också sorgsna roman skildrar Tenório den unge Pedros försök att rekonstruera pappans liv och att hantera sitt eget.
– En människa som inte är överens med livet känner sorg. Det är ingen paralyserade känsla utan smärta och sorg som en strategi, ett försvar. Alla människor sörjer - oberoende av hudfärg. Den mänskliga bräckligheten förenar oss alla, säger Jeferson Tenório under en intervju som tolkas från portugisiska.
Det mord som inträffar i hans roman är ett fullt realistiskt scenario, enligt Tenório. Den brasilianska polisen dödar årligen fler civila – oftast fattiga svarta män – än de flesta andra poliskårer i världen.
– Polisen tar hela tiden lagen i egna händer. De föregår rättsprocessen, säger han.
I det medelklassområde i São Paulo där han bor nu agerar polisen annorlunda, men innan han flyttade dit hann Tenório själv bli stoppad och visiterad på liknande sätt som sin romanfigur 15 eller 16 gånger.
Den sista gången stod han stilla på trottoaren och väntade på lift av en kollega till skolan där han jobbade.
– Enda orsaken som jag kan se är att jag är svart. Det har ofta varit våldsamt, och det har drabbat mig och mitt personliga liv.
Inget litterärt tema
En ung människa som växer upp i rasism börjar lätt agera utifrån sin hudfärg i stället för sin inre mänsklighet enligt Tenório. Litteraturen kan iscensätta det subtila och ständigt pågående våldets verkningar på ett djupare sätt, resonerar han, men ser inte rasismen som ett litterärt tema.
– Rasismen är en cancer. Det som intresserar mig är att beskriva mänskliga relationer. Rasismen är en del av dessa människors livsvägar eftersom den är en del av samhället. Men vad som är viktigast i boken får läsaren avgöra. För mig är det relationen mellan Pedro och hans frånvarande pappa.
Allt är dock inte mörker. Tack vare det kvoteringssystem till universitetsstudier som blev Jeferson Tenórios smala lycka pågår nu "en tyst revolution" i Brasilien, berättar han och förutspår en stor framtida förändring i ett samhälle där det fortfarande finns "ett slags slaveri".
– Det är min åsikt, till exempel är 80 procent av alla människor i fängelserna svarta. De är inte slavar men de befinner sig på samhällets botten. Ute på landsbygden är de lantarbetare med oerhört lite betalt.
Kärlek till kunskap
I romanen skildrar han framåtrörelsen genom den unga svarta studenten Saharienne. Hon är uppfostrad i att "aldrig glömma sitt ursprung", läser svarta poeter och briljerar under en universitetsdebatt om strukturell rasism.
– Den här boken är en kärleksförklaring till kunskap. Vägen till jämlikhet mellan svarta och vita är att man har tillgång till universitet, till kultur, till läsning. Det är vägen bort från rasism.