- Genom att ekipera sig försöker människor uttrycka något om sig själva. Porträtt handlar också om självbild, men även om andra saker än yttre drag - som människors vilja och egenskaper, säger Stefan Hammenbäck, intendent på Östergötlands museum.
Från början av 1900-talet fram till 1960-talet samlade Östergötlands museum på östgötska konstnärers självporträtt och man uppmanade dem att skänka sina portätt till museet.
Utställningen i Dahlgrensviten har sin utgångspunkt i samlingen och omfattar ungefär 70 verk, där fördelningen mellan porträtt som självporträtt är fifty-fifty. Den spänner över ett drygt sekel fram till de senaste porträtten av Hans Hermansson från slutet av 80-talet.
- Måste ett porträtt föreställa ett ansikte? Min övertygelse är att det inte behöver göra det, säger Stefan Hammenbäck.
Norrköpingskonstnären Albert Sjöströms palett är exempel på ett verk som plockats in i utställningen för att ställa frågor kring begreppet självporträtt.
Mitt i rummet står en av samme Sjöströms karaktäristiska pappersskulpturer, "Knut Hanqvist målar självportätt". Bakom skymtar också ett par av Knut Hanqvists självportätt på väggen. I den nätta skulpturen finns allt - konstnären, staffliet och spegeln.
- Han leker med spegelns effekter och har vänt det spegelvända så att porträttet visar benan i håret rättvänd, påpekar Stefan Hammenbäck.
Det allra minsta självporträttet i utställningen är också signerat en Norrköpingskonstnär. En av de få kvinnliga konstnärerna i sammanhanget - Elin Marckos självporträtt - en realistisk miniatyrmålning på elfenben. Hon har klätt upp sig och bär ett vackert halsband på bilden.
- Det är ett helt underbart portätt! utbrister Stefan Hammenbäck. Elin Marcko drev fotoateljé i Norrköping och hennes yrkesutövning avspeglas i porträttet som hon skänkte till museet 1931.
Långt ifrån alla portätt är inställsamma och förskönande beställningsverk. Modernisten Siri Derkert går på tvären med traditionen att framställa barn som söta och rara i sitt "Barnporträtt" där hon fångar en trotsig min.
- Det är ett spännande portätt av flickan Anna-Lisa, och man blir nyfiken på om hennes pappa skänkte det till museet för att det var ett fint verk av Siri Derkert eller för att man dottern inte ville se sig framställd som förvriden och skelögd.
Oavsett vilket blir ett fint exempel på ett porträtt som förmedlar en personlighet och ett sinnestillstånd.
Utställningen visas till den 4 november.
Läs hela artikeln i Folkbladets e- eller papperstidning.
