Halvmesyrer och höjdpunkter i hemstaden

Lasse, jag trodde aldrig att jag skulle säga så här...men när du är förutsägbar på hemmaplan är det helt okej, långt ifrån fantastiskt men ändå helt okej. Jag undrar hur det känns att komma hem så här. Hur det känns att ha en hel arena under sina fötter och höra skriken: "Lasse!", klapp, klapp, klapp, "Lasse!" Går det att berätta? Går det att förklara hur du kan få Linköpingsborna att vråla åt fula radhusgarage som säkert finns någonstans i din hemstad? Linköpingsvyerna som rullade innan du kom satte känslan. Det fick oss att känna. När man sen såg din siluett kändes det lite mäktigt. Men när lamporna tändes och gitarrerna börja spela Järnvägsspår kändes det inte lika mycket. Det började lukta Wella och visserligen såg ditt långa röda hår nytvättat ut men det var inte det jag ville tänka på. Kanske är det ändå så att jag inte kan köpa ditt nya sound även om jag uppskattar ett försök till förändring. För Lasse, du som säger att du går din egen väg och vägrar att dansa runt julgranen, du måste sluta låta så jämntjock. När du pratsjunger tappar jag lusten och när du maler på i samma gitarrharv låt efter låt blir jag trött i knäna och får ont i ryggen.
Lasse, vet du vad jag önskar? Jag önskar att du alltid kunde vara så som du var när du sjöng Om du lämnar mig nu. För var det något du gjorde bra så var det att locka fram den där varma nostalgikänslan. Och det bästa med dig var egentligen inte musiken utan din äkthet. När du pratade med dina bröder och systrar som skrek: "Lasse!", klapp, klapp, klapp, "Lasse!", så kändes det som om du saknade dem. Även om du inte trollband mig och trots att det mesta var rätt givet så gjorde du vissa saker som jag inte alls kände på mig. När du stod där på scenen alldeles ensam (trots att det för dig känns som att vara i en cockpit fast man är flygrädd) och sjöng Hugger i sten tillsammans med din grönvita elgitarr, tänkte jag för mig själv, det här gör du bra Lasse. Och trots att doften av Wella kom tillbaka och allt jag trodde skulle hända hände så finns det en hel stad som ser dig som sin älskling. Du är ett kulturarv i Linköping. Visst, de var lite svåra i början. Men ärligt, hur bra var du då? Det var ju först i slutet, när du spelade Kom ihåg mig och Solen i ögonen som du verkligen fick ut lite energi. Lasse, det syntes på dig att du mådde som en kung när hela arenan, mot slutet av kvällen, stod upp för att hylla dig som den rödhåriga Jesus du ser ut att vara. Jag tror inte ens ett SM-guld till LHC skulle ge samma känsla som du gav Cloetta Center.

Information till våra läsare

Halvmesyrer och höjdpunkter i hemstaden

Du Lasse, jag visste nog redan innan hur kvällen skulle bli. Tänk jag kände det på mig. Jag kände det redan innan du klev på och jag hörde sångerna redan innan du sjöng.