Låter det tokigt? En utställning där tanken om ett fulländande inte finns? Häng då med här. För att genom att ständigt uppdatera den nu tre decennier gamla utställningen, kommer besökarna kunna hitta nya saker att utforska allt eftersom. Det som nu gjorts är att utställningen, som visar hjärtat av Norrköpings arbetarhistoria, ”fått nya kläder” som Stadsmuseet själva väljer att uttrycka det.
– Vi har plockat isär flera av maskinerna, rengjort och renoverat dem och sedan satt ihop dem igen. Nu är de i så gott skick som de kan, berättar Anders Lindkvist, pedagog på museet.
En maskin har lyfts ur utställningen helt och hållet för att skapa plats för en ”pedagogisk hörna” där besökarna kan interagera med utställningen. Andra ”fördjupningsstationer” här och var tjänar samma syfte.
– Tanken är att besökarna ska kunna titta, känna, klämma och lyssna, förklarar projektledaren Sofia Wallin.
Utöver det har delar av den text som funnits i textilutställningen integrerats med maskinerna.
– Det har vi gjort så varsamt som möjligt för att inte förstöra huvudpersonerna, som vi tycker är maskinerna, säger Sofia Wallin.
Bildarkivarie Pernilla Pusa har lyssnat igenom många av de över 100 intervjuer som gjordes med textilanställda i 1980-talsprojektet ”Arbetarminnen”. Delar av dessa finns nu med i utställningen.
– Vi vill berätta hur de här människorna hade det. Innan exempelvis dagis fanns, sprang barnen fritt ute på gårdarna medan föräldrarna arbetade. Kanske kunde man betala en peng till någon som skulle se efter dem, men det hände att de struntade i barnen ändå, säger hon.
Maskinerna är stora och tunga och när Sofia Wallin drar igång kardverket, och för att inte tala om selfaktorn, kan man verkligen känna hur golvet vibrerar. Kanske kan det ge en inblick i hur de hade det där i fabrikerna?
– Det här är en maskin, och ni hör hur mycket den låter. Tänk då att det kunde stå maskiner i rader om 30-40 meter och låta och slå hela dagarna, säger Sofia Wallin.
Läs mer i lördagstidningen, som även finns som e-tidning här på webben.