Lasse Jonsson (1927-2007) var journalist, främst då kulturredaktör, på Östgöten i Linköping från tidigt 1960-tal och fram till tidningens nedläggning i slutet av 1997.
Han gick sina egna vägar. Han var ingen som stormade fram; bättre passade honom att göra sina iakttagelser lite från skeendets utkanter. Han kunde skriva utsökt bra; hans kortare, personliga betraktelser var inte sällan små mästerverk.
Själv delade jag arbetsrum med Lasse Jonsson under tre 70-talsår på Östgöten. Han var där nästan jämt, även helger. Alltid var det någon utställning, någon konsert, film eller något han snappat upp som borde med i tidningen. Att kalla redaktionen hans andra hem, är nog snarast att ha sagt för lite.
Föreningen för Lasse Jonssons minnesfond har nu gett ut en liten skrift om denna i Linköping så välkända profil. Titeln "Enmansarmé i fladdrig kavaj" (Dibb Förlag) är dock missvisande. Det där med kavajen stämmer bra, men "enmansarmé"? Lasse var ju det mest omilitäriska som tänkas kan.
En enmansvärld var han däremot, med osedvanligt djupgående bildning som han i sin konversation plockade fram otaliga småbitar från. Han talade gärna i anekdotform. Slående citat hade han hur många som helst av på lager. Privata ting nämnde han däremot inte, och frågade heller inte.
Ett tiotal medverkande ger här sin bild av Lasse Jonsson. Utmärkt är, att en del av hans egna texter tagits med. Det gör, att han själv blir så närvarande.
Bokreleasen ägde rum vid en välbesökt tillställning på Hunnebergsgården i lördags. Där framgick med all tydlighet, att Lasse Jonsson inte är glömd.