"Woodstock i Vrinneviskogen"

Några veckor senare fick min lilla röda Dux transistorradio mej att minnas några oförglömliga stunder med musikalisk anknytning till Summer of love - 69. Jag satt vid köksbordet en söndag och bläddrade i Staffan Bengtsson och Göran Willis bok Klassiska klyschor och K-märkta ord när några välbekanta toner strömmar från radion: Give me an F, Give me a U, Give me a C, Give me a K - What´s that spell - FUCK. Det var den amerikanska gruppen Country Joe & The Fish som på en inspelning från Woodstockfestivalen drog igång låten I Feel Like I´m Fixin´ To Die Rag. Woodstockfestivalen genomfördes vid staden Bethel, New York, i augusti 1969. Det var Three days of peace and music. För oss musikälskande ungdomar som då bodde i stadsdelen Hageby i Norrköping blev snart Woodstockfestivalen en inspiration till många roliga och spektakulära upptåg. På Ungdomsgården i Hageby Centrum spelade grupper som The Dirt eller The Lamps med bla två numera välkända Norrköpingsbröder som idag återfinns i en grupp med ett namn som för tankarna till en Kvarn som Eldhärjats. Det blev många oförglömliga kvällar på Ungdomsgården (till föreståndaren Olles stora förtret) med låtar som Run, Run, Run, Sugar Mama, Rollin´ and Tumblin´ och Carlas egna evighetslånga komposition Valken. Inspiration hämtades från amerikanska grupper som Frank Zappas Mothers of Invention, Velvet Underground och The Fugs. Vi läste hippiepoeten Allan Ginsburgs poem Howl. Vi "kuppade in" oss på ungdomsgården i Hageby och fick köra diskotek. Den enda musik vi spelade var Jimi Hendrix Experience dubbel-LP Electric Ladyland - ni minns säkert plattan med alla nakna tjejerna på omslaget. I Hageby fanns inget Woodstock men väl ett område med både Wood och Stock - Vrinneviskogen. Gick det att fixa Peace, Love and Understanding i Woodstock - varför skulle det inte gå med lite fred, kärlek och förståelse i Vrinneviskogen. I skogens innerst vid Ensjöns strand skulle Three Days med Peace, Love and Understanding genomföras. Till tonerna av Have a Marijuna med David Peel & The Lower East Side tog vi sikte på Ensjön. Picknickkorgarna, eller snarare plastkassarna från någon av butikerna i Hageby Centrum, var fyllda med den tidens godis: Villafranca, Beyaz , Vinotinto och Parador. Ur våra bärbara kassettspelare strömmade musik som Somebody To Love med Grace Slick och Jefferson Airplane, Jim Morrison & The Doors med sin fräcka och utmanande låt Light My Fire. För att inte tala om Pushing Too Hard med The Seeds. I natten tog vi oss igenom snår och slyskog. Vi såg ut som den pinade Jesus på korset. Piskrappsblodiga och med diverse grönska på huvudet. Ensjöns strand var oändligt långt borta och förblev så. Det var närmare till Ungdomsgården vad jag minns om jag nu minns. Jag kan inte lova att det jag nu berättat är sant. Det hör till historien att gränserna mellan fantasi och verklighet under dessa år var mycket flytande eller flyktiga och minnet blir inte piggare med åren. Den som mot förmodan känner igen något ger jag rådet - lyssna på The Times They Are A-Changin´ med Bob Dylan.

"Woodstock i Vrinneviskogen"

Vid jultiden förra året såg jag med förtjusning dokumentärserien om kärlekens sommar 1969. Den handlade om hippierörelsen, om fri kärlek, flower power och en musikalisk revolution. Festen på Gärdet i Stockholm sommaren 1970.