Wippvolymer som spelar
JOHN WIPP Måleri, grafik Konstforum
Foto:
Men visst är det är mer än så - även om det är ett ytornas spel.
Fast det är klart, i den här visningen lägger man gärna märke till den gamle konstnärens kostym, han visar stolt att det är Harris-tweed.
Det hör ju inte alls hit, men det är roligt att möta konstnären som för runt 35 år sedan gjorde den offentliga utsmyckningen i barnavdelning på Centralbadet och som har ställt ut på Konstmuseet och som satt spår på många andra håll i landet med lekfulla, ljusa, luftiga verk.
Han har varit med, föddes i Stockholm 1927.
Det mesta vi nu ser är kroppar, må vara av typen streckgubbar ibland, men de verkar tillsammans och utgör spelande volymer. De är i och om varandra, ett ben, en arm, som tecken som, det är sant, agerar. Visst finns det sensuella drag med i händelserna.
Viktigt är att de bildar mönster, det är attribut mot himlar, gärna molniga, de kan vara ljusblå eller luftigt rosa men ibland är det bara figurerna, stora, nära och kanske bara delvis. John Wipp målar, experimenterar med grafik och visar också några tredimensionella objekt, vikta oregelbundenheter.
Han visar några äldre verk, från 60-talet, nästan ointagliga kolteckningar, men också annat som är helt nytt. Det blir en hel del upprepningar av de här inträngande kropparna, men utställningen ger också glimtar av ett skiftande och varierande konstliv.
De allra senaste målningarna ser nästan lite muntrare ut än de äldre. Konturerna kan visa flera röda färger och de vanligen kantiga formerna kan till och med visa mjukare sidor. Det dansant rytmiska är ännu tydligare än tidigare. Det han undersöker, ständigt, finns fortfarande där, det är rummet och måleriet i sig, det går att hitta ingångar här, till all konst. Eller till nya gåtor.
Surrealismen är också närvarande. En vält hink som trotsar naturlagarna, ett sprutande vatten som visas enligt tydlighetsprincipen.
Med hjälp av kopieringsapparat har han gjort en svit "rymdbilder" som kallas kopigrafi, de är gjorda i låga serier. Bucklad aluminiumplåt får effekt av lysande himlakroppar, en ristning som en slinga ger djup och annorlunda perspektiv.
Lika tekniskt speciella är målningar på gammalt herbariepapper av en sort som inte längre finns. De har grundats med färg på vanligt vis och han lämnar en ram av det underliggande materialet med sitt mjuka bruna. Teckningarna handlar säkert om livet, svart sorg och ljus.
Det går att hitta referenser till hans samtida, Lage Lindell, Lennart Rodhe och andra. Det klargör sammanhanget och Wipp smälter in i sin tid.
Så jobbar vi med nyheter