Willkommen! Bienvenue! Welcome!
Jag var överlycklig att få komma in i Arbetets museum i Grand-Hornu, Belgien! Äntligen! Med utropet, "Äntligen" menar jag inte att mitt besök skedde efter åratals längtan. Vad jag menar är, att det var efter en scen som liknade någonting från en Monty Pythonfilm.
Biljettpriset visades vid disken klart och tydligt. Entré: 4 Euro (37 kr). Jag lade fram en tio-euro sedel för oss båda. I en harang på hetsig franska förklarades att ingången till själva museet visserligen kostade 4 Euro. Att titta på den pågående konstutställningen krävde en extra, särskild biljett, också den 4 Euro. Men, förklarade den ena av de fyra kvinnorna i receptionen, samma biljett gav inträde till ytterligare ett museum i en ort vars namn jag glömt, i norra Frankrike: Inträdet där gällde endast museet och inte till en eventuell liknande utställning av - nu hade hon bytt till engelska - CON-TEMP-OR-AR-OR-AR-ARY ART. Då offrade hon tid på oss för att visa var det franska museet låg geografiskt. Vi tackade för erbjudandet och lovade att om, mot förväntan, vi var på orten i norra Frankrike och sökte en chans att fördjupa våra kunskaper i contemporary art, och inte hade tappat bort biljetterna, skulle vi inte försumma chansen att spara 4 Euro.
En katalog på engelska syntes till under glasdisken, och kostade 6 Euro (55 kr). Jag beställde en och lade upp en 50 Euro sedel att betala för hela summan: 2 x 4 Euro för mig och 2 x 4 Euro för min svärson samt 6 Euro för katalogen. Jag väntade mig 28 Euro i växel. (Räkna själv!) Jag fick hela 34 tillbaka. Under tiden letade flicka nr två febrilt under disken efter en katalog på engelska. Utan att resa sig från stolen, erbjöd flicka nr 3 i tur och ordning en katalog på franska, flamländska och tyska, förgäves. Tillslut fick vi den på engelska och hela betalnings- och växlingsproceduren upprepades. Under tiden knappade flicka nr 4 på datorn. Kanske sökte hon efter rätt stavning på "contemporary", för att jäklas med flicka nr 1.
Misstanken om en inbördes maktkamp stärktes när flicka nr 1 armbågade nr 4 från sin stol framför datorn och med en sträng tjänstemannablick på oss, bryskt frågade varifrån vi kom! Förvånad var jag inte. På vägen till Belgien hade jag brutalt introducerats i den behandling som misstänkta terrorister får, när poliskontrollen på Kungsängen, Norrköping, tog ifrån mig min flasköppnare av metall. Man fruktade tydligen ett försök från en galning att avlägsna flygbesättningens nästippar. Nu kom ett nytt förhör från ett oväntat håll, museets eget Stasi.
"Sverige", svarade svärsonen på hennes fråga, samtidigt (eller "contemporarily!" Ha! Var får jag allt ifrån?) som jag, kverulanten, frågade, "Pourquoi?" Det visade sig att museets statistik krävde sådana detaljer. Dessutom, tillade flickan stolt, hade museet haft två svenska besökare tidigare! Med ens hade vi fördubblat besöksfrekvensen från gamla Svedala. Formidable! (Kom de in snabbare, muttrade svärsonen, surt.)
Nu hade vi betalat, utrustats med katalog, underkastats statistiskt behandling och väntade insläppning. HA! Ibland är man så naiv. Flicka nr 1, Hon Som Bestämmer, pekade ut olika utgångspunkter. Det fanns fler för att undvika proppbildning vid en folkanstormning. Eftersom vi två var ensamma i entréhallen var det ganska lätt att undvika trängsel.
Hjälpsamt viftade HSB-flickan pedagogiskt med handen som en museal John Pohlman, mot alla franska vägvisningstecken och översatte dem mödosamt till engelska för två numera otåliga besökare. Då kom jag på en idé. "Toilette?", sa jag, och skruvade lite med foten. Gamla senila gubbar som jag kan fråga sånt ogenerat.
Hon blev tydligen rädd för ett pinsamt olycksfall. Hon flög ut från båset som en oljad blixt, nappade mig i rockarmen (!) och drog mig med beslutsamma steg längs hallen förbi flera med pil försedda skyltar som formligen skrek ordet, TOILETTE. Min svärson såg på med fasa. Hur kunde han gå hem till sin svärmor och förklara att hennes man sist sågs försvinna med en fransktalande dam i riktning mot herrtoaletten? För min del var jag mållös. Otaliga besök på Arbetets museum i Norrköping hade aldrig förberett mig för en sådan handgriplig följd av en enkel fråga. Som tur var stannade hon tvärt utanför en välskyltad dörr och pekade, uppenbart lättad att ha lotsat gubben dit i tid. Hämndlysten, funderade jag på att begära henne snabbt säga CONTEMPORARY ART, fem gånger i följd, men jag avstod Ma är i alla fall gentleman. Det stodså på dörren.
Min svärson och jag vandrade runt de enorma ytorna i ett övergivet fabrikskomplex och spanade in de glest utställda konstverken. Ibland fanns det bara en bild per rum, ibland två eller tre. Utrymmet skulle göra en svensk konstutställare grön av avund. Efteråt sökte vi oss till den museala delen. Och sökte. Och sökte. Till sist, motvilligt, var vi tvungna att riskera tidsfördröjningar och vända oss till personalen och fråga.
Men, Monsieur, vad menade vi? Museet var just här, precis där vi stod. Mais, oui! Med andra ord, man köpte en biljett för inträde till byggnaden och ytterligare en biljett för att se sig omkring i samma byggnad som man har köpt inträde till.
Nåja. Parkeringen var gratis.
Så jobbar vi med nyheter