Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Weiss griper inte riktigt tag

LARS WEISS
Vita vrister
Norstedts

Lars Weiss.
FOTO: SCANPIX

Lars Weiss. FOTO: SCANPIX

Foto:

Kultur och Nöje2004-05-11 06:00
Det var förra året som Lars Weiss lanserade sin första deckare med Rikskrims gärningsmannaprofilgrupp med kommissarien Helena Colliander och psykiatrikern Stellan Sager i spetsen.
Vita vrister är den andra delen i serien, men kan förstås läsas som en fristående deckare. Denna gång får gruppen rycka in för att hjälpa polisen i Västmanland att lösa en rad grova våldtäkter i Arboga, Köping och Kungsör.
Även om romanen känns realistisk och bjuder på hyfsad spänning, griper den inte riktigt tag. Sidospåret känns litet väl utlagt och upplösningen en aning rumphuggen.
Deckarläsarna har också på senare år blivit bortskämda med både goda personteckningar med psykologisk skärpa och en uppfriskande dos syrlig samhällskritik. Bland andra Karin Fossum är en mästare på att skapa täta stämningar och trovärdiga porträtt. Och Henning Mankells Kurt Wallander har blivit så stor att han skapat en trend av ensamvargs-kommissarier som arbetar dygnet runt och plågas av trassliga relationer och dåligt ölsinne.
Det är glädjande att Lars Weiss valt att sätta en kvinna i centrum, men till sättet är hon inte så lite lik Wallander. Också Helena Colliander tyngs av en skilsmässa, arbetar för mycket och dras med dåligt samvete för att hon inte hinner med sina barn. De dragen nästan kännas litet tjatiga.
Vita vrister är välskriven som sig bör när författaren har Lars Weiss bakgrund. Men det märkligt att en fd samhällsorienterad journalist helt utelämnar ett samhällsanalytiskt perspektiv i berättelsen. Det är också märkligt att språket ibland lutar åt det mossiga. Vem säger idag "ringa av" när telefonsamtalet avslutas? I mina öron ringer det gammaldags.
Tyvärr dröjer det inte många sidor förrän spåket i Vita vrister tar emot.
När ett av bokens våldtäktsoffer, en joggande ung kvinna på 20 år beskrivs som en "älva i skymningen" några rader senare som "ett väsen" som rusade nedför backen med "en hjorts steglängd" kan man bara sucka. Det är lite gubbigt att beskriva unga kvinnor på det viset.
Kanske försöker Weiss kränga av sig journalistens trenchcoat och in i en mer litterär skrud. Men den är inte riktigt klädsam.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!