Weeping Willows är inte speciellt spännande att titta på. Det är fyra grånade musikanter och en kavajklädd sångare med något lurt i blicken som står rakt upp och ner och framför sina låtar med tungan rätt i mun.
Inte mer. Inte mindre.
Rent musikaliskt är det däremot en helt annan femma. Weeping Willows, som återigen drar mycket publik i Norrköping, låter alltid väldigt bra live. Den här aftonen är inget undantag.
När Magnus Carlson och hans medmusikanter navigerar sig fram mellan guldkornen ur karriärens repertoar infinner sig en väldigt behaglig stämning. Vare sig det handlar om "Grains Of Sand" eller "The Moon Is My Witness" från senaste skivan "Fear & Love" (som kom 2007) eller "Blue And Alone" från debuten "Broken Promise Land" (1997) smyger det sig in en omisskännligt hemtrevlig känsla.
Om den sistnämnda lilla visan berättar Carlson, med inte så lite stolthet, att en undersökning visat att det är den låt som folk mest lyssnar på via Spotify när de ändrar sin relationsstatus på Facebook från "i ett förhållande" till "singel". Inte helt oväntat kanske.
Men det där hemtrevliga och hemtama är också lite av en nackdel. Det blir nästan lite för tillbakalutat. Lite ospännande. Weeping Willows gör inte särskilt mycket för att avvika från det förväntade. De gör en ny repris av vad de alltid har gjort och det i kombination med att deras scenjag inte är mer än gemytligt gör att det aldrig riktigt exploderar.
Med det sagt, gemytligt är på intet sätt dåligt och jag klagar inte en endaste sekund när gruppen knyter ihop det hela med en hel räcka av charmanta godbitar. "Touch Me" är naturligtvis given. "Stairs" görs i en burdus, men fortfarande känslofull version som publiken älskar och "Broken Promise Land", titelspåret från den hyllade debuten, är som så många gånger förut en given avslutningslåt.
Weeping Willows gör det förväntade. Men de gör det väldigt bra.
Då har jag inte ens nämnt att Magnus Carlson sjunger fantastiskt.
Det gör han. Som vanligt.