Vittnesbörd från 70-talsaktivist
KRISTINA OLSSONAlldeles rödOrd & Visor
Nu skriver hon om sin röda ungdom, då på 70-talet. Att det är egna erfarenheter som beskrivs förefaller självklart. Men, med lite list i berättargreppet är man inte helsäker. Här berättar omväxlandet Eva som jag med Isabell som skrivs om i tredje person.
Det är kring dessa två kvinnor allting rör sig. 19-åriga Isabell som är så liten och späd men ändå stark, Eva, 20 år, som är en kraftfullare figur, men båda så förfärande utlämnade till den mansstarka politiska vänstern, och för den delen, andra män också.
Nog uppfattar Eva och Isabell signaler från en kvinnorörelse, men det är inte mycket värt när hormonerna rusar. Annars kan de snart allt om marxism och bokstavspartier och vet att leva i kollektiv eller åtminstone påvert. Ordentligt pålästa är de, ryggen fri från anmärkningar i den vägen, och ändå så dåliga på att leva, förstås.
Kristina Olsson är bra på att skildra olika scenarier där det handlar om att sälja Vietnambulletinen utanför systemet, jobb vid stencilapparater, situationer där känslorna tätnar och erotiken får plats. Bra på att skildra både förhållanden som funkar och sådana som gnisslar, ofta desamma. Porträttet av den mest rigida och livsförnekande vänsterkillen är mycket övertygande tecknat, han blir Isabells kille, men med hemska konsekvenser.
Relationerna i boken är alltså fullgott övertygande, här är de begåvade som väljer att städa eller utbilda sig för arbete i mekanisk verkstad, duktiga vänsterflickor i tjänst för den proletära diktaturen.
Men de är så svaga, kanske precis lika svaga som alla andra i den åldern där föräldrar är störande hot i bakgrunden, även om man flyttat hemifrån och den kille som visar intresse snabbt blir Mannen kring vilken det mesta kretsar.
Läsningen väcker både ångest och nyfikenhet.
Skildringen på den mekaniska verkstaden är för lång, här är författaren förtjust i att visa sina kunskaper, men det bryter relationsromanens stil. I slutet kommer den stora dramatiken, då är skildringen korthuggen. Men man får alldeles klart för sig vad som hände.
Och man vill väldigt gärna veta hur det går sedan.
Det var ett år sedan, men det kan finnas broar här till Tre små Rograr.
Så jobbar vi med nyheter