Vita fruar och andra nattgäster
PETER ULLGRENHerrgårdsspökenW & W
En smula oklar bild ur boken, men situationen kan ha varit svårfångad.
Foto:
Här finns allt man kan önska sig. Onda, övervakande, dödsvarslande spökande herrgårdskvinnor eller huvudslösa, sängklädstafsande eller klockstannande herrgårdsspöken.
Vilket spöke som än önskas finns någonstans i sortimentet. Att de flesta kvinnor är vitklädda är kanske inte någon överraskning med tanke på att de syns lättast i nattens halvmörker.
Många är duktiga på att gå genom väggar och låsta dörrar.
Ett spöke, Sophie von Fersen, gift Piper, spökar som bekant på Löfstad men också på Penningby i Uppland. Det vore intressant att fastställa om hon uppträder simultant, så att säga. Ullgren antar att hon hade "uppgiften att efter döden varsla om död för de levande på Löfstad". Jag anar problem med dubbel bemanning i andevärlden om det förekom ett dödsfall på Penningby samtididgt.
Ullgren är uppväxt i Norrköping och det märks på de ofta förekommande godbitarna från Löfstad slott. Löfstad finns i hela 19 referenser. Ekenäs slott förekommer fyra gånger. Mauritzberg finns också med i texten men inte i registret. (Raderat av en spökande tippex?)
Det välkända spökporträttet på ett fönster på Regnaholms herrgård beskrivs något förvirrande som "svårt att fånga", "Karl XV", "en skäggig man", alternativt "en kvinna", förhoppningsvis utan skägg. Ullgren säger "Den döde på rutan identifierades som baron Johan Göran Gyllenkrok (1775-1859)". Identifierades av vem? På vilka grunder?
I en del uppenbarligen falska - eller rent ut sagt infantila - spökhistorier har Ullgren avslöjat båda bluffmakare och bedragare. Men han är alldeles för godtrogen när det gäller förklaringar till många andra, förmodligen lika uppdiktade sägner.
Jag skulle gärna ha läst lite mera om kemisk analys av påstådda blodfläckar, förekomsten av månljus, vindförhållanden, byggåldern på herrgårdarna, vittnens nykterhet o.s.v. Men då kunde naturligtvis kalla fakta ha förstört en gripande berättelse.
Jag skulle gärna önskat färre referenser till filmer och tv-serier i boken. De går under benämning otryckta källor. Vad då, källor? Alla dessa fantasimakare i mediavärlden har tagit för sig av befintligt populärt material för att skapa underhållande program. Det sista man kan göra är att betrakta deras slutprodukter som källor.
Jag erbjöd boken till en svartklädd huvudlös lieman som brukar besöka mig när jag har svårt att skriva recensioner. Han nekade gåvan. Han trodde inte på spöken.
Så jobbar vi med nyheter