Visst var det annat förr
De som inte nådde ut med sitt budskap är andra än de som inte gjorde det förra året. De som har gått framåt anlägger nu allvarsamma miner och talar om sitt stora ansvar. De som ska bestämma vet inte om dom ska bestämma på riktigt eftersom de tvingas till vänskap med folk som de inte känner.
Dessutom tappar de kompisar som de jobbat i team med som går till riksdag eller till nya nämnder där man inte heller vet vem man kan lita på.
Det var ju på ett annat sätt förr. Och vi stackare som bara kan heja på nån vi lyckats bestämma oss för, vi som just kanske har lärt oss vem som gör vad, vi måste också börja om.
Kan man inte tänka sig val vart tionde år eller så? Det är ju ändå så lång tid det kan ta för en politiker - eller vilken yrkesmänniska som helst - att blir varm i kläderna. Den valde som under tiden hittar på nåt annat att göra, får säga upp sig och ha reglerad uppsägningstid och sånt som det är på arbetsplatser.
Jag menar, det räcker ju med avskeds-tårta då och då, inte alla på en gång, som när sommarvikarierna ger sig iväg i strömhopp.
Så sitter vi gamla där, med grädde i mustaschen och är likadana som förr.
Undrar om vi alla väljer parti efter våra egna små snöda intressen? Eller blottar jag just nu frågeställaren? Det gör ju i alla fall att de som har mycket att värna om, de vill både ha låga skatter och lågt taxeringsvärde (utom om de ska sälja) och låga räntor och låga kostnader och mycket gratis från samhället och billigt på dagis och fri vård utan köer och inga skolavgifter och så ska man kunna flyga överallt för en liten slant och förresten ska momsen bort på maten.
(Detta stridsrop var länge sen vi hörde förresten).
(Länge sen vi hörde några stridsrop alls förresten).
På spanskan lär vi oss så vältajmat en fras: el costo de la vida sube otra vez. Det betyder för den som inte gått kursen, att levnadskostnaderna stiger igen.
Även om inte peson sjunker så är vi ju inte så kaxiga med våra kronor längre. Det var förresten också länge sen.
Jag minns känslan när jag var barn och fick lära mig att de där danska kronorna och de där norska kronorna, det behövdes det många fler av för att de skulle nå upp till de svenska.
Sånt levde man med som en självklarhet när jag var barn.
Jag tror det gjorde en mallig, liksom. Lite stöddigare. Sverige var störst och rikast och det var därför jag föddes där. De stackars finska krigsbarnen som vi fick hjälpa var det visserligen synd om, men vilken himla tur och lycka för dom att dom fick komma hit och få mat och värme och kläder och snälla fosterföräldrar.
Sedan dess har man blivit stor och som bekant har allting vänt och stöddigheten har fått sig många törnar genom åren.
Nu kan vi bara hoppas att vi har förstått det här som det mest framgångsrika borgerliga partiet har talat om: Vi måste dela med oss, vi måste ha öppenhet mot andra folk, vi måste bereda plats för fler nödställda, vi måste ta av den svenska välfärden för att världen omkring oss ska bli bättre.
För visst var det det som sas? Visst var det det som lockade massorna att överge sina gamla partier för det nya fp?
Så jobbar vi med nyheter