Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Visst lever myterna

Patrik Selsfors

Patrik Selsfors

Foto:

Kultur och Nöje2005-06-03 06:00
Patrik Selsfors
Det finns de som påstår att dagens samhälle är avmytifierat. Att vi är så sekulariserade att religion, vidskepelse och myter har tappat sin roll. Inget kunde vara så fel. Men formerna är annorlunda. Där det för länge sedan mest var fråga om att verbalt föra legender och myter vidare från en generation till en annan har vi nu massmedier till förbannelse runt omkring oss som sprider sagor.
Ta några masskulturella fenomen som musik och film. Där vimlar det av moderna myter, ikoner: Greta Garbo, Marilyn Monroe, James Dean, Elvis Presley, Jimi Hendrix, John Lennon, Kurt Cobain. Eller politiken: Che Guevara (lite obehagligare ikon om ni frågar mig). Det som förenar är den aura av "larger than life" som svävar runt namnen. Vissa har denna status utan att ens vara döda: Bob Dylan, Eric Clapton. Måste vara jobbigt att vara en levande ikon; att leva i sagan om sig själv.
För sagor är nog det mesta, tyvärr. Visst, vissa var duktiga skådespelare/musiker men - hur duktiga, hur viktiga? Det går ju ofta inte att se objektivt bakom legenderna. John Lennon t ex. Exakt hur bra låtskrivare var han?
Tja, Lennon/McCartney gjorde många bra låtar, visst. Lennons egen karriär var väl så där.
Mycket var ganska mediokert. Men när myterna, sagorna och media fått arbeta några decennier kan man tycka sig se genialitet där det faktiskt inte finns någon.
Eller Jimi Hendrix, en kort-kort karriär, visserligen med ett nytt sätt att spela gitarr på men ändå väldigt förankrad i en amerikansk bluestradition. För att inte tala om Clapton, en av de mest överskattade gitarristerna någonsin.
Men om denna genialitetens aura egentligen bara är myt, en del av vår kulturs behov av berättelser, av sagor, av tro, vad beror då dessa ikoners framgång på?
Tja, jag frågar mig ofta om inte slumpen har betydligt större roll i våra liv än vi vill tro. Vi skapar berättelser, legender för att bringa ordning i kaos. Det gäller även sport. Ta en jämn fotbollsmatch. Min tes är att du kan förbättra oddsen för att ha tur genom skickliga spelare och givetvis försämra dom kraftigt om du har ett soplag men det är inte det helt avgörande. Avgörande är om du tack vare slumpen råkar vara vid rätt plats vid rätt tid.
Beatles kom precis rätt med sin stil som från början inte var speciellt originell utan mest baserad på covers. Det gäller alltså att hitta de där avgörande stunderna i historien och då komma med precis rätt grej förenad med precis rätt attityd.
Då når man framgång, kanske till och med kraftig framgång. Och kan framöver få ikonstatus när media skapat sina sagor.
Det ska fan försöka att bli berömd...
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!