Visst kommer barnen att skratta
När jag ska skriva detta måste jag först ägna en halv minut åt att försöka komma ihåg vad "Boog & Elliot - Vilda vänner" egentligen handlade om. Ändå var det bara sex dagar sedan jag såg den. Och jag tror att jag faktiskt snarare kan skylla det på fru Murdocca, filmens producent, än på herr Alzheimer.
Ingetdera. Det är "Shrek". Stor trulig kille får liten fyrbent pratkvarn som ofrivillig sidekick och tvingas ta med honom på överlevnadsmarsch genom skogen. Det blir inte mycket mer "Shrek" än så.
Därmed inte sagt att "Boog & Elliot" är dålig, för det är sällan sådana här filmer. Kidsen kommer att skratta, inte minst när den gigantiska grizzlyn Boog blir bitchslappad av vartenda smådjur i skogen, till och med fiskarna.
Däremot är den ängslig, tillbakahållen och livlöst, plastigt, tv-mässigt animerad. Till och med naturscenerierna, som var så episka i Pixar/Disneys "Bilar", lyckas se ut som billiga papperskulisser.
Men pälsarna, däremot. Lita på att varje individuellt hårstrå fladdrar i vinden, och lita på att förhandsreklamen varit full av formuleringar som "Bara för att animera Elliots päls krävdes 7 000 gigapixlar, två miljoner burkar Jolt cola och en datorsal stor som Belgien". Amerikansk animerad film är i dag en orgie i önskad hårväxt och industrin är mer besatt av hår än en genomsnittlig svensk tonårstjej.
Jag tror att det är dags att skippa det där naturtemat nu. Sluta att datoranimera skogarnas alla djur. Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa. "Superhjältarna" härom året visade att människan inte bara funkar i animerad form, hon är datorskapelsens krona.
Film
Boog & Elliot - Vilda vänner
Filmstaden
Filmstaden
Så jobbar vi med nyheter