?Det perfekta mordet finns bara på papper? - så säger pjäsens Max. Han är deckarförfattaren som klämmer ur sig ett mord i veckan för radio.
Uppsättningen för också tankarna till gamla tiders radioteater. Fjärran James Bond-action och tv-serien CSI:s avancerade kriminalteknik.
Det är dialogdriven teater, utan visuella effekter. Hela dramat koncentreras till ett och samma rum.
Den före detta tennisstjärnan Tony har upptäckt att hans fru Sheila har en affär med Max. För att komma åt hennes pengar lejer han en mördare, en gammal skolbekant, Swan spelad av John Hedman.
Historien har en varm och nostalgisk ton, och görs med glimten i ögat. Det blir till exempel lite komiskt med den triumferande kommissarie Hubbard (Jakob Sjöberg) och dennes Sherlock Holmeska slutledningsförmåga.
Och nallebjörnrunde Frippe Pettersson får spela huvudrollen. Även om det är svårt att få honom till en snabbfotad baslinjeatlet gör han en övertygande rollinsats. Hans Tony är rapp i käften, en dumslug typ som överskattar sin förmåga.
Språket är medvetet ålderdomligt, som vi känner igen från pilsner- och journalfilmer. Den mest sympatiske karaktären, Max, spelad av Mattias Schönbeck, pratar däremot hederlig östgötska.
Han och Karoline Lidberg ser ut som ett riktigt tjusigt filmstjärnepar när de omfamnar varandra på scenen. Slå nollan till polisen är inte bara en pjäs från 1952, den har blivit mest känd genom Hitchchocks film, där den kvinnliga huvudrollen spelades av en av filmhistoriens riktiga filmstjärnor, eleganta Grace Kelly.
Allt är snyggt inramat med musik som fångar tidsandan, som Bill Haleys svängiga ?Crazy Man, Crazy?, men över lag är musiken lite sävlig.
Pulsen är också lite låg i de två första akterna, men här finns en charm som gör att man förlåter det mesta. Det är också ganska skönt med ett nedskruvat tempo, som går på tvärs med dagens kriminalhistorier med forcerad berättarstil.
På vägen ut hör jag någon säga ?Visst, vad det bra??. Och ja, visst var den det.
