Vissa böcker skär djupare i mig
Idag fyller författaren PG Evander 70 och det hoppas han ska förbigås med tystnad. Fast visst kunde vi prata en stund. - Det är annat när man har presterat nånting, men när man bara fyller år? säger han. Jag gömmer mig gärna här.
- Det är det vanliga, jag tog studenten där, mina föräldrar var från Skåne men pappa blev korre (journalist) i Sandviken så vi bodde där. En fil.mag. i Uppsala och så folkhögskolelärare, "en fantastisk tid med elever i min egen ålder".
Det säkert mindre vanliga var att Per Gunnar började skriva. Hur det gick till funderar han fortfarande själv över.
- Det var ett mycket speciellt språk där i Sandviken, ja det är väl många uppifrån som känner igen det. Få ord, korthuggna meningar och jag kände att det blev situationer man inte hade ord för, särskilt vid lumpartiden när man började tycka att det här med flickor var intressant. Ömhet och känslor, hur talade man om sådant?
Killarna kunde alltid slåss, det var ett vanligt sätt att uttrycka sig.
Per Gunnar var bäst på friidrott, ("10,9 på 100 meter, tre gånger") men visst ville han något mer. Han läste mycket.
- Så började jag skriva och jag antar att man skriver den bok jag ville läsa. Så som man talar i Sandviken blev mitt språk. Korthugget. Jag fått kritik för en del ålderdomliga ord, men det finns i vår dialekt. På fotbollsläktaren hemma på Järnvallen kunde man höra ord som "alldenstund". Det är mitt språk, med sådant känner jag mig hemma, säger han.
Första boken kom 1965, det var Tjocka släkten, senare har det blivit radiopjäser och några av romanerna har filmats.
Nuförtiden, efter alla år som författare och 25 år som producent på Sveriges Radio då han bland allt annat både skrev och regisserade radioteater, kan man inte kalla honom fåordig. Särskilt inte när ämnet kommer in på bandy. Men då är det fotografen och författaren som pratar och skrivaren får kämpa hårt för att ta sig in i samtalet igen.
- Ivar Lo-priset i våras? Ja, det fick jag nog för mitt sätt att skildra arbete. Jag var ju skogsarbetare och plåtslagare och tegelbruksarbetare och allt det har jag använt i mina böcker. Jag tror det är så att alla skriver på något sätt om sig själva, även om det inte är direkt översatt.
- Nu finns ju inte ett enda riktigt tegelbruk kvar i landet, säger han, inte vad han menar med tegelbruk i alla fall.
Den största och svåraste händelsen som Evander har genomgått i livet är då hans 16-åriga dotter omkom i en trafikolycka i mitten av 90-talet. Då skrev han ingenting på många år.
- Det lever jag med alltid, varje dag. Jag drömmer om det. Hon ropar till mig. Det är det värsta.
Om detta har han så småningom skrivit. Händelsen finns i Samma sol som vår, en roman som kom 2000.
- Jag har fått fantastiskt många reaktioner på den boken. Men jag skulle inte ha kunnat skriva den om inte min dotter Andrea hade fått vara någon annans barn där, jag måste ha det avståndet.
- Och så har jag ju Karin, säger han, den andra dottern. Men länge var allting alldeles meningslöst.
Eftersom PG Evander varit så produktiv och på flera plan, med radio och tv, frågar vi inte hur många romaner han givit ut, men ser en hel hyllmeter hemma hos hans norrköpingsväninna. Han nämner titlar ibland, romaner där saker han berättar finns med. De största publikframgångarna var Fallet Lillemor Holm och Måndagarna med Fanny.
- O ja, det var mitten på 70-talet och det var väldigt stora upplagor och då var jag rik ett tag, säger han. Det var en annan tid.
Samtalet hoppar så som man brukar prata, "jag har lite dialekt kvar från Sandviken" säger han men det är väl ett understatement. Den mjuka norrländskan är omisskänlig. Han berättar att det finns ett rum uppkallat efter honom i hemortens bibliotek. Det gillar han. Liksom att berätta anekdoter, något han också faktiskt fått kritik för.
- Men så är mitt sätt att tänka och tala. Från början hade jag mina favoriter som Hemingway som var fantastisk på att få fram det som ligger bakom orden. PO Sundman kunde det också.
Från Sandviken kommer också arbetarförfattaren Stig Sjödin.
- Ja, han var äldre men vi växte upp i samma område och jag frågade honom om jag fick skriva min trebetygsuppsats om bildspråket i hans Sotfragment.
- Finns det nåt sånt där då? sa han.
Evander säger att han aldrig känt sig hemma i akademiska kretsar och faktiskt har han inte varit så särskilt intresserad av litteratur heller.
Men orden är viktiga. Och skriva måste man alltid, "för att inte mörkna". Eller kanske säger han murkna? Kanske är det samma sak.
- Det ordkarga gör att orden får ett högt värde. Man aktar orden och min strävan är alltid enkelhet, särskilt när saker är komplicerade. Bibeln och de isländska sagorna är föredömen. Men det finns kvinnor som klagat över att jag skriver för mycket om idrott och för lite om kärlek så nu funderar jag på att skriva om "Min kärlek till bandyn" säger han och vi skiljs med skratt.
Så jobbar vi med nyheter