Vi har fått en bok om visor och historia kring viskonsten, en bok som vi länge saknat.
De lärarinnor som fick oss att sjunga "Fjäriln vingad" och "Vila vid denna källa" låtsades som om Bellman aldrig skrivit något annat. Men Bellman var en social diktare. Han skrev om den råa verkligheten i Stockholm där människor söp för att de var olyckliga och fattiga.
Men han gjorde också stor lyrik av det. Bellman förvandlade den sjaskiga krogen till Bacchi tempel och ståknullet till en dyrkan av kärleksgudinnan Fröja, han kallade fylltrattarna "bröder" och slinkorna "systrar", han blandade högt och lågt och gjorde stor konst av de bräckliga människor han skildrade.
Boken om Fred Åkerström handlar mycket om Bellman. I slutet av 1970-talet hyllade kritikerna Fred som landets store Bellmantolkare. Fred Åkerström plockade ut Bellman ur de dammiga rokokomöblemangen och placerade honom där han hörde hemma, bland krogarna, på gatan hos folket.
Fred Åkerström blev känd för att ta upp samhällskritiska visor. Han spelade på Vienamdemonstrationer och vid almarna och tog alltid de svagares parti. Han slutade sjunga Evert Taube som hyllade de grymma storgodsägarna i sina sånger om Pampas men inte nämnde de stackars arbetande boskapsfösarna.
Fred slet som människa, från glad och skojig till djup förtvivlan. När han flyttat till Göteborg hade han bilder på väggarna av Mao, Lenin, Marx, Stalin och Trotskij och Maos lilla röda på nattduksbordet.
Han kände för livsledan och den svenska humorn hos Bellman. När han sjöng Bellman förflyttades åhörarna 200 år tillbaka i tiden. Han sjöng "Glimmande nymf" så man trodde limmet i gitarren skulle släppa när han gick ner i bastonerna, sas det. Han var kritisk till viskonsten. I Den sanna sjömansvisan sjöng han:
Sen levde de i många år
som hund och katt, men sådant står
ju aldrig i nån visa.
Vi får en hel del historia i denna märkliga bok om visor. Ännu på 1950-talet dök det upp gårdsmusikanter i Stockholm. Portarna mot gatan var öppna till nio på kvällen. Fram till 1951 var en svensk medborgare tvungen att tillhöra ett religiöst samfund. Då sjöng Fred Ruben Nilssons Laban och hans döttrar, där Jakob blir svåger till sej själv.
Som 35-åring ställde Fred upp för kfml(r) och var tillsammans med Maja Ekelöf dragplåster när partiet hyllade det revolutionära Vietnam.
Fred var liksom Cornelis självlärd på gitarr och hade ingen skolning på rösten. Men folk gillade deras sång. I juni 1965, när FNL-rörelsen startade på Hötorget i Stockholm, hörde jag dem för första gången när de sjöng I natt jag drömde och We shall overcome. Sedan blev Sådan är kapitalismen den sång som alla ville höra varhelst han uppträdde.
Sådan är kapitalismen
otack är den armes lön.
Det är de rikas paradis, men
ingen hör en fattigs bön.
I september 1961 stängde vispråmen Storken och vissångarna flyttade till Mosbacke. Då var Fred Åkerström en av de mest uppskattade visartisterna
Fred Åkerström hittades död 9 augusti 1985 efter att ha avlidit någon vecka tidigare.