Vintern, tv-n, it-n och pröjset

Mammas päls har fått komma upp ur källarmörkret. Hoppas ingen skär sönder den, det finns inget annat som hjälper mot vass vinter. Och de här lammen tystnade för mer än femtio år sen.

Hemsidor heter det. Nu börjar jag ana varför. Precis som hemma hittar man inte det man letar efter, bara en massa annat. Det finns de som hävdar att det har med självaste sökmotorn, dvs mig, att göra, men det där är ju bara för att göra sig lustig. Jag tror det finns ett system som innebär att på väg till den väsentliga informationen vill hemsidans ägare att man ska lära sig så mycket som möjligt om själva hemmet, om man så säger. Dom tjuvinformerar. Man betackar sig. Vanliga frågor om när, hur dags, vad kostar det, är svåra att få svar på.

Stockholm fyller 750 år. Det väcker minnen av 700-årsjubileet. Det var då Kungsträdgården fick en ny utstyrsel och där var själva centrum för firandet. Minnet av något fantastiskt festligt, kanske fyrverkerier, massor av folk, det gillade man på den tiden, musik och så mörkret. Under föräldrabeskydd var det ändå något som kändes fruktansvärt spännande. Kanske var det nästan natt. Så kan man minnas en bra fest.

Årets svensk. Vem vill man egentligen ska få den utmärkelsen. Det blir den omöjliga uppgiften att finna den som gjort något för någon annan, utan egen vinning. Att kämpa sig till ära och berömmelse som gäller nu, det må väl vara, men vem blir glad av det. Utom den som redan har prisats. Man vill ju bli lyft av något gott exempel, någon som säger åk du som behöver det bättre, så stannar jag hemma eller ta mina pengar, jag klarar mig ändå, eller nåt sånt. Någon som gör något stort i det tysta.

Jag tycker vi ska ha euro här också. alla vet ju att den kommer, även om vi tjurar ett par år. Jag tycker det är lika bra att man får börja öva sig istället för att ha två valutor, snart, att hålla reda på. Eftersom jag knappt lärt mig den första behöver jag min krympande tid att försöka lära om. 1,07 står det på den s.k. kvällstidningen. Kommer en euro att kallas en spänn? Funkar det med sekiner, stålar, klöver och alla de gamla kära namnen? Nä, jag tycker vi kör, som Bo Lundgren tycker. Huvudsaken är ändå vad man får för prasslet.

Följer med spänning program om kungahuset. Man fick i det senaste se en del från den spännande staden Petra. Men grejen är: kommer någon i kungafamiljen att säga någonting av intresse eller något som liknar en egen tanke? Nix. Dom är glada för att dom får vara med och hävdar att de gör ett bra jobb och uppskattar och är tacksamma och blablabla. Det är så tragiskt!

När jag offrat timmar åt en tv-serie slutar den med att en av bovarna talar ut för pressen och anger alla kompisar och säger upp sig själv på fläcken. Sen visar det sig att den dödsdömde hjälten nog inte var dödsdömd i alla fall utan nog skulle gå att operera och då känner jag att av alla dumheter skulle jag lika gärna ha kunnat läsa Damernas Värld eller nåt. Att det dessutom handlade om ett sällskap som var misstänkt likt Röda och Vita rosen (hos Astrid Lindgren) med hemligt tecken, gjorde inte saken bättre. Boman Oscarsson skötte sig. Inte mer med det.