Vilt röj i "Kammarn"
The SoundsKulturkammarenKnökfullt, drygt 300****
The Sounds med Maja Ivarsson i spetsen bjöd på en kort men energifylld spelning på Kulturkammaren, anser Folkbladets recensent. När tokhitarna Living in America och Fire avfyrades bångnade väggarna. FOTO: ANDREAS SKOGH
Foto:
Därför är det knappast förvånande att kön utanför Kulturkammaren ringlade nästan ända ut till Tunnbindaregatan i tisdags kväll. Det blev utsålt med drygt 300 i lokalen - som kvällen till ära försetts med kravallstaket. Jo, det går vilt till när The Sounds och deras publik börjar röja. När bandet spelade i Norrköping 1999 var det annorlunda - då lockade det bara en fåhövdad skara. Då behövdes inga kravallstaket.
Föreningen Pablo brukar alltid se till att flera band får chansen att vara support. Denna kväll förspelade inåtvända och melankoliska Ebon Tale från Stockholm och synthdiscobandet The Heaven, med trådsmale popsnöret Tomas Nordmark, Norrköpings svar på Pulps Jarvis Cocker, i spetsen. När de levererat sin "Disco Satisfaction" blev det så dags för The Sounds.
Med inledande "Seven Days A Week" och "Dance with Me" byggs stämningen upp. När brottarhitten "Living in America" spelas sprängs ala gränse. Ingen tycks bry sig om annat än musik och fest, här och nu. No we dont care about the world today.
Maja Ivarsson i svart linne ser ut som Marilyn Monroes trashiga lillasyster. Hon tycks älska att stå på scenen och klättrar på monitorer, vispar med handen, vickar på höften och förmedlar kraftfull energi och kaxig rocknroll-attityd som borde göra större delen av Musiksverige grönt av avund.
Den sprudlande spelglädjen, alla sköna gitarriff, popiga refränger och snygga syntslingor tycktes gå sprikrakt in i varenda tonårshjärta (det var mest tonåringar där).
Även vi i publiken som inte är The Sounds-frälsta måste medge att bandet är en lysande liveakt. Det var länge sedan det var ett sådant drag i Kulturkammaren. Det är inte utan att man förvånas över att "Kammarn" fortfarande står kvar efter avslutande extralåten "Riot".
Spelningen blev härligt intesiv, men kort. En enda extralåt fick pubiken. En gång till-vrål efter den ignorerades och sådant är lite trist. Men så många fler hitar i rockärmen har inte helsingborgarna - än.
Så jobbar vi med nyheter