Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Ville jag vore, vågade och kunde

Brittmarie Engdahl

Brittmarie Engdahl

Foto:

Kultur och Nöje2004-04-19 06:00
Jag skulle vilja kunna skriva som Edith Södergran, men jag vill inte lida som hon.
Det är själva knuten. Jag skulle vilja kunna göra frustande rik film som Fellini eller allvarsamt inträngande film som Bergman, men inte vill jag ha genomlevt all den plåga som åtminstone den senare gjort. Trots all lust och lycka han säkert också fått uppleva i sitt liv. "Det är ju en lek det här," säger karln!
Om sitt livsverk. En lek. En tillbakalutad inställning som man kan gissa att det tagit några år att komma fram till. Efter alla bataljer med Döden och undersökningar av falskhet och livslögner, lekfullhet och spel, sånt som Bergman har lyckats visa oss.
Jag skulle vilja kunna skriva musik också, som Mozart på ett ungefär. Haydn också. Eller den där moderne melankoliske, Satie. Men icke. Icke ens den enklaste truddelutt har jag lyckats åstadkomma, bara höra andras, sjunga det som finns nedtecknat, skriva som andra gör och film ska ju helst ses på bio så jag blev inte filmregissör heller.
Varför blir en del så mycket?
(Det här är inte en håv, kom inte och säg nåt tröstigt som att jodå, nåt kan du väl i alla fall, nånting, eller du duger ändå, för det vet jag, men jag menar nästa steg, det där som gör att man blir berömd eller tjänar pengar eller åtminstone blir skvallrad om).
Varför lyckas en del uttrycka en väldig massa saker och äga den starka känslan att dom faktiskt har något att säga andra och visar sig också ha det? Något som intresserar många, av igenkännande eller för att det öppnar nya fält av idéer eller för att gamla tankar ruskas om eller för att man kan finna tröst i att man inte haft det lika jävligt eller i alla fall se att man inte är ensam när det kör ihop sig - det har det gjort för andra också.
Kort sagt och hörni, visst är det tur att det finns kultur.
Och för kulturarbetarna: visst är det kul att det finns såna som kollar och lyssnar. Inte bara såna som hittar på. Som Mozart då.

Undrar ändå om inte såna som jag är såna som börjar peta ner frön och lökar i jord, för att vara aktuell. Såna som sen kan sitta och tänka att det där har jag gjort. Vilket ju är helt fel, men man har i alla fall hjälp till med att putta på. Om man har tillräckligt många frön och lökar och tillräckligt med jordplätt kan man förstås göra mer, bestämma hur det ska se ut med färger och hur vissa saker ska slingra sig och hur andra ska bilda kanter och vad de nu kan ha för sig.
Där har vi"t igen. Odlandet.
Själva kulturandet.
Kulturlandet.
Dessa synnerligen luftfyllda tankar apropå Bergman som har gjort så mycket och så älskar jag hans sätt att alltid finna orden. Apropå Edith som man kan se och höra på Brunnssalongen och se att alla år igenom håller orden. Apropå den senaste konserten som jag råkade lyssna till och upptäcka att den här Sjostakovitj nästan gjorde en generad med sin öppenhjärtighet i musikberättande, att det är möjligt - och naturligtvis att han hade ett så stort mod.
Det kanske är just det. Mod att våga skapa.
Annat än gamla tankefrön. Som visar brist på vatten och gödning.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!