Ken Loach, socialrealismens fixstjärna och mästare, försökte sig på en mer lättsam film med sin senaste Looking For Eric, med framgång ska sägas. En film som handlade om livet, fotboll, Eric Cantona och kämparanda. Den var på intet sätt en komedi egentligen men inte alls lika tung som Loach andra filmer. Nu verkar det som om regissören fått för mycket av det väna ändå, så nu återvänder han med en ordentligt brutal film.
Route Irish är namnet på den farligaste vägen i Irak och därmed kanske även världen. Filmen tar avstamp i begravningen för Frankie. Anställd soldat, av en privat säkerhetsfirma i Irak, som har omkommit under oklara omständigheter på Route Irish. Hans bäste vän Fergus kan inte acceptera att vännen är borta och börjar nysta i vad som hänt. Företagets ledning säger att Frankie befann sig på fel plats vid fel tillfälle, något som Fergus inte tror på.
Medan Fergus letar, serverar Loach politiska budskap. Krigets fasa både för befolkningen i de drabbade länderna och soldaterna, den business som krig har blivit, människor som lider i så kallade klinisk krigsföring, en soldat kan inte återvända till livet i frid när han upplevt den smärtsamma verkligheten. Ibland är budskapen lite för övertydliga i filmen, ibland sägs de nästan klumpigt. Samtidigt så är vissa symboliska bilder i filmen nästan geniala, speciellt när krigets Irak hamnar i Liverpool, Storbritannien.
Mycket i filmen känns som självklarheter för en svensk publik, men med tanke på hur apatisk världen kan te sig inför Irakkriget numera kanske övertydlighet är rätt väg att gå. Någon som Ken Loach kanske behöver skrika ut i raseri och ilska att företagen tjänar pengar på döden, och ingen ställer dem till svars.