Videonytt
F.d. filosofidocenten David Gales liv står på spel. Han är dödsdömd för våldtäkt och mord, men är han skyldig? Inför en undersökande journalist (Kate Winslet) talar han för sin oskuld, men skarpögda åskådare finner snart att han är otillförlitlig. Britten Alan Parker, som gärna gör melodramer med provocerande behandling av olika samhällsfrågor, har gjort en satirisk thriller om dödsstraffsproblematiken. Spänningen är väl sisådär, satiren fungerar bättre. Manuset, en blandning av återblickar, sanningssökande under tidspress och lärarens tvetydiga monologer, gör filmen fascinerande. Kevin Spaceys porträtt av en idealist och ett offer för media och rättsväsende är sevärt av två skäl. Han får framträda som berättare (som i "De misstänkta") och han slipper sin typroll som ironiker. En gedigen film i kvalitetens mellannivå.
PRINSESSAN + KRIGAREN (Sandrew). **
En tysk exsoldat räddar livet på en mentalsköterska. Hon spanar upp honom och möter en ridderlig karl som i viss mening är i behov av terapi. Tom Tykwer följer upp "Spring Lola" med ännu en melodram om slumpen som styr våra liv. Här berättar han om hur diverse rätt ointressanta saker separerar två människor, som är ämnade för varandra. Scen för scen är det utmärkt gjort men faller likväl på att det är oinspirerat. "De älskande vid polcirkeln" och "Sex & Lucia" är mycket bättre varianter av samma handling. En mellanfilm för Tykwer, som sedan kom igen stort med "Heaven".
S1MONE (SF). **
En filmskapare vinner berömmelse genom att skapa en digital filmstjärna. Hon blir hans marionett och musa, men också en plåga när hennes mediaframgång börjar dominera hans liv. Al Pacino som filmaren är det enda riktigt sevärda i Andrew Niccols satir över konstnärens dröm om att skapa liv, mediapublikens behov av idolkult och den digitala bildens bedräglighet. Proffsigt gjort men skämten är varken nya eller särskilt skarpt gestaltade. Niccol är en bra manusförfattare men hans idéer bör regisseras av en begåvning som Peter Weir, som gjorde "Truman Show" på hans manus. Extrapoäng för slutet där filmarens makthungriga fru får honom att göra om sin stjärna till blivande politiker.
MUSIK FÖR BRÖLLOP OCH BEGRAVNINGAR (SF). **
En författarinna som förlorat sin make och sin son finner livet igen tillsammans med en serbisk musiker som hyrt in sig i hennes källare. Norska Unni Straumes melodram i uttrycksfullt foto uppskattar man gärna för dess höga ambitioner, men knappast alls för resultatet. Det mänskliga dramat är schematiskt, ytligt på fel sätt, symbolerna trådslitna och allvaret tungt men inte gripande. Inte ens Lena Endre kan göra mycket av sin roll i det här försöket att matcha Kieslowski och Egoyan på nordisk botten. Goran Bregovic, Emir Kusturicas huskompositör, har som vanligt skrivit musik med egna kvaliteter. I musikerns roll har han inte blivit ombedd att agera. Då blir det ett personporträtt för lite.
Så jobbar vi med nyheter