Videonytt
AMERICAN SPLENDOR****Sandrew
Pekar är i mycket en livets förlorare, fast han i mogen medelålder blivit berömd och dessutom lite ökänd efter frispråkighet i pratprogram på TV. Paul Giamatti, en skådis man alltid känner igen men aldrig vet namnet på, spelar ofta såna förlorare. Här gör han sitt livs roll, som fattig kontorist, inbillningssjuk, lagd för gräl och självömkan, men också en skapande människa. Okända Hope Davis matchar honom fint som om möjligt ännu mer missanpassad och marginaliserad serietidningsläserska som flyttar in hos honom.
Men inte nog med det. De två dokumentärfilmarna som gjort filmen låter den verklige Pekar sarkastiskt kommentera sitt eget liv, som alltså visas både i spelscener och som tecknad serie. Några ögonblick med Pekars arbetskamrater blir det också. Samt ett fint miniporträtt av Robert Crumb, den klassiske tecknaren som illustrerar Pekars första album och därmed stödjer honom.
"American Splendor", ungefär "amerikansk härlighet", närmast en synonym för den amerikanska drömmen, blir en bitsk men medkännande skrattspegel över stagnation, förändring, berömmelse och konst som det upplevs av några oglamorösa amerikaner. De som nästan aldrig ägnas filmberättelser (men ofta romaner, dikter och pjäser). En helt suverän amerikansk film, som ingen vän av Woody Allen bör missa. Ty om filmen liknar något så är det Allens ton, vitsar och "Zelig".
<span class=Ing><B>LOST IN TRANSLATION
****
Sandrew</span>
En medelålders skådespelare på reklamjobb möter en intelligent, försummad ung hustru på lyxhotell i Tokyo. Båda känner sig hemlösa i miljön, som är både internationellt opersonlig och djupt japansk.
Det blir en finstämd men åskådlig studie i ensamhet, vilsenhet och hur samförstånd över åldersgränserna kan uppstå när livserfarenhet möter oerfarenhet långt hemifrån. Bill Murrays komiska rolltyp, sarkastikern med pokerface, får ett inåtvänt och ömtåligt djup. Scarlett Johansson spelar en lyhörd ung vuxen med samma finess som flickporträtten i "Ghost World" och "Mannen som kunde tala med hästar".
Och Sofia Coppola, dotter till mannen som gjorde "Gudfadern" och "Apocalypse Now Redux", använder sina miljöer (hotellobbyn, karaokepartyn, tempel i kejsarstaden Kyoto) och sina uttrycksmedel (skådespelarna, ett kräset urval romantisk popmusik) för att berätta tydligt och moget, men inte simpelt, om en flyktig sympati mellan två helt olika personer. Det blir säkert en klassiker.
Så jobbar vi med nyheter