Videonytt
ELEPHANT*****SandrewGERRY****Sandrew
Nu går han vidare i konstnärsskapet och når mästerliga höjder som bildberättare i 1900-talsmodernismens traditionsrika stil. "Elephant", som i bilder med hallucinationens skärpa visar en massaker i en amerikansk skola, är mästerstycket; "Gerry", en laddad studie i sökande med mycket av dramatikern Becketts absurdism, är hans djärva ansats att nyskapa sig själv som bildberättare.
Våldets orsaker förklaras inte i "Elephant". Poängen är att det som uppfattas som normalt fredlig miljö rubbas med våld. Bilder av rullande skyar till naturljud över eftertexterna fungerar som epilog. Mycket har förändrats men själva tillvaron förblir. Med tragedins och satirens distans visas att grymheten och dumheten finns mitt ibland oss och kan slå blint mot oskyldiga. "Månskenssonaten" och "Für Elise" av Beethoven förmedlar förnimmelser av frid och harmoni som skär ironiskt mot det som visas.
Miljön och människorna fångas skenbart realistiskt men ett antal konstnärliga val gör egentligen filmen mycket formaliserad. Verkligheten gestaltas konstfullt redan från det olycksbådande anslaget. De blivande offren spelas av okonstlat av amatörer. Kameran håller dem på avstånd. Vi manas att fundera över dem och ana vad som ska hända. De tonåriga gärningsmännen antyds ha ett brådmoget intresse för vapen och en sorts självmordspakt. Dessutom tycks de ha förväntningar på att uppleva något mycket stimulerande och genom att döda jämnåriga.
"Elephant" är i dess formstränghet, goda personinstruktion, bortval av sentimentalitet och ypperliga foto av Harris Savides ett mästerverk, en fängslande provokation med starka drag av distanserad observation och reflektion. Den distanserade stilen dominerar helt "Gerry", där två alltmer ömkliga bröders irrande i den amerikanska öknen ger en bild av människan som sökande, oförmögen att tala med sin broder, lidande och våldsbenägen i en tom likgiltig värld. Ingenting av detta är nytt för den som läst romaner eller gått på teater det senaste halvseklet. Men van Sants bidrag till absurdismens skola är klart sevärt, förtätat, väl spelat av Matt Damon och Casey Affleck, förtätat, moget, klart sevärt. Inte minst för Harris Savides bilder, till musik av Arvo Pärt, från öknar i Jordanien, Argentina och Death Valley. De har en kall skönhet som gör intryck, avsett hur oskönt öde och sönderbränt det än ska vara. Och blåsten blåser och öknen bara är, vad folk än gör.
Så jobbar vi med nyheter