Jag bodde i en spartansk etta i ett gårdshus på Hospitalsgatan utan varmvatten och med toalett i trapphuset, som jag delade med grannen, en skånsk gammal hippie som sålde brass och spelade congas om kvällarna.
Jag stämplade, ströjobbade i långvård, gick på soc eller skrev in mig på komvux och fick studielån som knappt han ner i plånboken.
På olika vägar fann jag nya vänner som också ville vara poeter eller andra sorters konstnärer, och tillsammans levde vi vår så här i efterhand kanske lite patetiska, men också hungriga konstnärsdröm.
När jag minns den här tiden idag så känns den både fånig, nattsvart dyster, oerhört rolig och sorglig. De flesta av oss har lämnat stan, några av oss har lämnat jordelivet, alldeles för tidigt. Vi var en samling trasiga virrpannor som sökte uttryck för våra passioner, vår smärta och känsla av livlöshet. Vi krökade rätt hårt och några av höll också på med andra droger. It was the best of times, it was the worst of times, för att citera Dickens.
Om dagarna hängde vi på bibban, ofta i timtal. Växlade mellan att plöja, ja suga i mig Ekelöfs eller T S Eliots skenbara obegripligheter, för att få plötsliga, intensiva, snudd på andliga upplevelser av oerhörd skönhet och djup. Stundtals satt jag bara och slappade i någon fåtöljerna och kollade in folk, sneglade på tjejerna som ställde tillbaka böckerna i hyllorna.
Stadsbiblioteket var och förblev mitt andra hem.
Efter ett par år till hade jag väl lugnat ner mig en del, gift mig och börjat jobba, men vänkretsen blev större. Plötsligt var jag sångare i ett band, Sister James, och medgrundare av Ceilidh, Norrköpings nya krets av rock- och avantkultur.
Ceilidhs första stora arrangemang: Poetisk Aktion: Nu! skulle bli en diktuppläsningsshow med stans alla yngre förmågor. Detta skulle genomföras i oktober 1985, tillsammans med stadsbiblioteket, genom sin då mycket driftige chef Conny Äng, som backade upp med finanser och lokaler.
Vi i Ceilidh skulle stå för själva genomförandet.
En snygg affisch fixades (av konstnären Eskil Hansson) och slogs upp över hela stan, och mitt inne på bibliotekets markplan riggade vi en scen, med Kalle Baahs värsting till ljudanläggning, vilket naturligtvis var extremt tilltaget för en lyriktillställning, men det skulle ju bli musik också, och Conny Äng pröjsade ju.
Så den soliga, kristallklara lördagen den 19 oktober körde ett tiotal poeter och performance-konstnärer sina grejer inför ett par hundra åhörare, och som dessert smaskade Sister James på med ett ylande och öronbedövande gigg som bibliotekets mera stillsamma, orinära besökare nog inte riktigt hade räknat med.
Bibliotekschef Conny Äng var extatisk efteråt.
"Det här måste vi göra om, hör ni! Jäklar vad kul!"
Visst, det kunde vi tänka oss. Men då ville vi göra det på kvällen, riktigt sent - ja allra helst på natten.
"Ja!" sa Conny. "Vilken bra ide! På natten! Och vi kanske kan få andra med oss! Konstmuseet och ännu fler!"
Hösten -86 startade följaktligen kulturnatten.
Men inte vill vi sno åt oss äran för det. Den fick Conny Äng, och det är han värd.