Vi svartsinnade och sköra måste hålla ihop

Jag kände inte Mikael Ljungberg. Jag träffade honom en enda gång, på en pub strax före en Öis-match. Jag håller på Öis nämligen. Han drack vatten. Han hade vunnit OS-guld. Det är det inte många öisare som gjort. Vi andra stod där i våra rödblåa halsdukar, drack öl och tittade på honom då och då, som man gör. Han gick efter en kvart. Nu är han död.

Jag kan inte mycket om brottning. Men jag kan en del om att hålla det svarta hjulet rullande, fast man inget annat vill än att det ska stanna. När det fortsätter snurra fast man måste av eftersom allting snurrar för fort och man håller på att bli yr och tappa balansen. Det är vad det här handlar om.
Jag har varit en av det svarta hjulets lydiga ekrar. Det är det många som har. Vi är många som sitter tysta i små rum runt om i det här landet och tror vi är ensamma. Det är vi inte. Det är bara så det känns.

Det är länge sedan jag blev så drabbad av något som Mikael Ljungbergs självmord. Det är samma känsla som när jag kom ut på gatan och såg löpsedlarna om att Kurt Cobain skjutit sig. Det är samma odefinierbara sorg och skuld som jag kände när jag första gången läste om Stig Dagermans öde
Det händer katastrofer varje dag, runt omkring och ute i världen. Och ändå... Min färgkarta ser nästan likadan ut och det skrämmer mig. Det ryms mycket svart där.
Samtidigt vet jag att inte heller jag är särskilt unik. Alltså måste det finnas massor av människor som känner samma sak, som geggar i samma svarta färg och är rädda de också. Det visar att vi är alla lika, att den svarta stenen i våra hjärtan är lika tung hos allihop. Att vardagen, den förtryckande jäveln, är lika tyrannisk även om vi vunnit en guldmedalj i OS.
Livet känns allt bra blekt ställt i ljuset av att ha nått sina drömmars mål och då ändå komma till insikt om att man egentligen inte ens hunnit starta sin resa.
När man är framme visar det sig att man inte kommit någonstans.

Det finns människor som har ett bestämt mål med sina liv, som offrar allt för att nå det målet, och när det sedan är uppnått, väntar inget annat än plötsligt stängda dörrar, tystnad och en påträngande glömska om vem man är och varför. En glömska som kommer krypande, likt skadeinsekter, närmare och närmare för varje dag. Då blir tiden en fiende.
Då förefaller framtiden som ett hot, som något som inte läker sår utan vidgar det, petar i det. Glömskan växer med åren och är ständigt under konstruktion.

Jag skriver böcker. Det är mitt anspråkslösa, men ändå kompromisslösa, sätt att sätta tillvaron i ett sammanhang, att reda ut trasslet, all klibbig tång som tycks ha fastnat i mitt inre. Andra har sina metoder för att hålla skräcken borta.
Sammanhanget är tydligt. Vi är många som måste omge oss med förklaringsmodeller, som måste sätta en obegriplig omvärld och tillvaro i ett sammanhang utanför oss själva.

<B>Det är vi sårbara och sköra som borde sätta dagordningen, och inte som det är nu istället alltid bli drabbade av den!</B>

2002 tog 1280 människor sina egna liv. Det är dubbelt så många som dog i trafiken. 318 var kvinnor och hela 862 var män.
Tänk om det varit tvärtom?

Då hade vi helt säkert fått se de politiskt korrekta små mediamössen och deras manliga svansar rycka till försvar för kvinnan. Nu är det ganska tyst. En bra karl reder sig själv. En bättre karl reder sig själv och slåss för kvinnans rättigheter samtidigt medan det svarta hålet i hans själ växer för varje dag. Snart har ingen av oss tid för oss själva. Eller varandra. Är vi äntligen jämställda då?
Det är för jävligt det mesta.

Jag ser oss på stan, vid bardisken på syltorna kring lunchtid, i kön till Bolaget, vid busshållplatsen. Jag ser oss!
Vi svartsinnade och sköra måste hålla ihop. Splittras vi faller vi alla.
Och fan ta hela världen om det inte vänder snart, om inte ljuset blixtrar till vid horisonten när jag vänder blicken dit...