Vi står upp för alla män
Nu har ju männen varit med ett tag, praktiskt tagit lika länge som kvinnorna, så de vet vad man ska bry sig om och inte.
På Arbetets museum har det rustats - där känner männen sig trygga: alltid ett mansperspektiv på utställningarna, det går att lita på. Nästan i alla fall.
Stadsmuseet och Konstmuseet var inga bekymmer, där styr kvinnorna men männen är väl framme vad gäller utställningar. Visserligen få som quiltar eller broderar, men vad det gäller vävning och de gamla hantverken har männen inte glömts bort.
Och konsten! Adam är nöjd, inte minst med grafikutställningen. En kvinna är visst med också, inte bortglömd alltså.
Men nu planeras en jätteutställning om mannen. Lite konstnärlig. Den ska visa på mäns drömmar och få karlarna att förstå att livet inte är som på tv. Och kanske inte riktigt som i skogen heller, alltså, det är ju inte så många som har tillgång till stora skogsmaskiner och vapen och jaktkompisar. Utan det är alla dom här andra.
Dom som inte tjänar över 18.000 men ändå ska försörja sig och familjen. Som aldrig får ett chefsjobb och kanske bara har döttrarna att bestämma över och det vet ju alla hur lätt sånt är. Dom som varken vågar hoppa bungyjump eller kan snickra ihop en hyvelbänk. Som knappast är någon sexbomb i sängen och inte heller våga rensa torpet från möss. Men som har så svårt att erkänna att de egentligen inte klarar just nånting mer än vilken tant som helst. Utom kanske, kanske trycka till lite hårdare på kilopondmätaren på utställningen Idrottsliv.
Och som får höra kritiken.
Visst behöver dom formera sig pojkarna, sluta gråta, knyta nävarna och ryta till att vi finns vi också faktiskt.
Det kan hjälpa att prata. Med varandra, så där som kvinnor får göra, åtminstone till utställningsproducenter eller med varandra. Om drömmar och besvikelser, om den där stora dagen när det var bröllop och man var så lycklig eller åtminstone beredd att ta ansvar för sin familj och man kände sig stor och stark.
Hur blev det?
Vad samlar männen på för små saker? Eller samlar de på kunskaper att slå andra i huvudet med? Hur får den vårdande mannen utlopp för sina behov? Hur känner han det om kvinnan är suverän i köket och han bara får skala potatis och bära ut sopor och sånt? Den där underlägsenhetskänslan, vart tar den vägen? Vad gör han när han söker kontakt med kompisen och säger hur är det och bara får jo tack det knallar till svar? Är de fångade på sitt kontor eller på det där jobbet där de kan räkna hur många år det är kvar till pensionen och man kan få börja ta promenader mitt på dagen? Eller han som är så kär så kär, kanske hela livet, utan att han vågar närma sig föremålet eller än värre - har fått nobben. Var tar deras skräck vägen när tonårsbarnen är ute på vift och det är alldeles för sent och de påstår efteråt att batteriet på mobilen var slut..?
Mäns drömmar, mod och ängslor. Nog skulle det kunna fylla ett våningsplan på Arbetets museum. Till exempel.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!