"Vi ska inte göra allt själva"

Men det finns stunder i livet då jag kan märka att jag inte är svensk sedan generationer tillbaka. Svenskar tycker väldigt mycket om att klara sig själva. Det känns som nästan unikt svenskt, till skillnad mot det som människor kallar den svenska avundsjukan (som finns på många andra platser, fast den inte är svensk). Jag och några personer var insjunkna i ett samtal då någon sa "man vill ju klara sig själv". Min spontana tanke var "nej, jag bryr mig faktiskt inte, jag behöver inte klara mig själv förutom när nöden tvingar mig". Att klara sig själv verkade vara väldigt självklart för alla andra vid bordet, och för mig verkade motsatsen självklar. Självständighet är förmodligen det ultimata svenska dygden. I slutet av 2008 läste jag en artikel på e24.se (om kvinnor och karriär) om en tjej som hade ett barn och ett eget företag med ett 30-tal anställda. Journalisten undrade hur hon klarar av att ha en bebis och hinna med ett eget framgångsrikt företag. Den unga kvinnan svarade att hon tar mycket hjälp av familj, släkt och vänner. Då undrade journalisten om det inte är jobbigt att vara beroende av släkten. Kvinnan, vars namn jag tyvärr glömt, svarade att nej, människan är inte gjord att klara sig själv. Det är inte meningen att vi ska göra allt alldeles själva. Med viss risk för förhastade slutsatser kan jag nämna att kvinnan i fråga inte var född i Sverige. Behovet att bekräfta sig själv som en ensam Robinson i världen kapar bort en viktig tillgång i livet, andra människor. Dessutom är självständigheten en illusion, för så många jagar nog inte sin egen mat, bygger sitt eget boende, fixar vatten/elektricitet eller försörjer sig själva. Denna dygd stoppar människor från att be om hjälp och att visa sin sårbarhet när det behövs. Vissa misslyckas hellre själva än att ta hjälp från andra. Och om människan nu inte är gjord för att klara sig själv, vilket jag inte tror, hur dumt är det inte att desperat försöka? Vad får man egentligen ut av det? Känslor av stolthet och bedrift kommer av att man lär sig känna så. För mig till exempel finns det inget större värde i att klara saker helt på egen hand, därför känner jag heller ingen större stolthet. Att uppnå vissa saker kan ge känsla av stolthet, men det är målet som ger känslan, inte att jag lyckades utan hjälp. De flesta vuxna människor klarar sig själva vid behov. Att vara vuxen är inte något som behöver bevisas om du är vuxen. Det är knäppt att styra sitt liv efter hur lite du ska behöva andra. Jag säger inte att beroende är något att eftersträva men att tro att vi är varelser som inte behöver varandra är lika illa som att inte kunna klara sig själv alls.

Information till våra läsare

"Vi ska inte göra allt själva"

Den som bott i Sverige sedan barnsben, som jag har, är i mångt och mycket svensk. Speciellt märks det när du är utomlands och helt plötsligt känner igen svenska manér och önskemål hos dig själv.