Jag läser Virginia Woolfs essä "On Not Knowing French" och kommer plötsligt till insikt. Det är en persienn som vinklas upp så att ljuset strömmar in, det är en maträtt jag inte visste att jag tyckte om, det är som att lära sig ett nytt ord och sedan förföljas av det i evighet.
"On Not Knowing French" är en text om franska språket, och om engelsmän. Om engelsmän som tror att de kan franska, men som Woolf skriver:
"One scarcely dares say it, but it is true - nobody knows French but the French themselves."
Vad handlar det här om då? Jo, om att engelsmännen som nästan förstår franskan tycker att allt skrivet på franska språket är som poesi. Det faktum att de inte riktigt fattar gör det lite mystiskt, lite mer annorlunda, lite vackrare. Och vad ger det då mig för insikt? Jo, jag förstår äntligen varför jag älskar det tyska punkpopbandet Wir sind Helden.
Och lite till.
Vi ser poesin i det vi inte känner till, i det som är lite främmande, i saker som befinner sig en bit utanför vår förståelsehorisont. Alltså bör människor som saknar erfarenheter av världen uppfatta allt som poesi. Jag tycker till exempel att internetforumet Flashback är lite som poesi. Jag tycker inte om allt jag läser där (rent innehållsmässigt) men sättet att skriva på ett internetforum har jag aldrig riktigt fattat. Hur kan man skriva som man pratar, hur kan man stava "fucking" "fakking"?
Ett citat som för mig till nästa argument i mitt försök att bevisa Virginia Woolf teori. Jag har aldrig varit en person som svär, därför svär alla personer i mina noveller, pjäser och andra texter väldigt mycket - för att jag tycker att svordomar är synonymt med konst.
Jag tänker att det handlar om att hitta en ny värld i världen. Som Narnia. Fast när man känner till Narnia så upptäcker man att "This ain’t Narnia!" - även om det är exakt samma sak som det var när det var magiskt och poetiskt. Lönespecifikationer är alltid lite poetiska (för jag suger på ekonomi), men efter det att jag monterade åtta stycken barstolen STIG gör inte Ikeas monteringsbeskrivningar mig lyrisk längre.
Svartvita eller sepiafärgade foton kommer alltid att vara konst. Det vet alla som byter till gråskala i Photoshop, printar ut i stort format och sätter upp bilden på sin katt iförd veterinärens tratt mot sårskorpsslickning, eller på slaskhinken, gatlyktan eller allt annat som annars är fult, men som i sin färglöshet blir mästerverk
Av slentrian försökte jag först avsluta den här krönikan med något i stil med "öppna ögonen, se det vanliga med en ny blick och det blir konst", men fan heller, det kan jag ju inte göra, för den meningen är definitivt INTE poesi. Istället slutar jag med ett illa valt citat så ni fattar vad jag menar med poesi:
Du hast es gefunden
Und du musst es tragen
für dich und für alle
die dich danach fragen