"Vi krökade,vrålade dikter och rök ihop med samma kalviga passion"

Våren 1983 gick filmen Local Hero upp på Sandrew i Norrköping. I filmen hamnar en ung amerikansk oljebolagsyuppie i en skotsk by, för att förbereda befolkningen på att ett raffinaderi ska byggas i deras avkrok. I filmen festar plötsligt alla loss i en så kallad ceilidh, en årlig fest där alla klaner i grannskapet under ett dygn lägger allt gammalt groll på hyllan och festar skallen av sig tillsammans.
Vi var många som gillade filmen, folk ur olika grupperingar och stilar i uttryck och musik. Runt omkring i stan repade och lirade band: smeksam pop, aggressiv rock, psykedelia, punk och svartrock, ja allt möjligt. Flera av oss kände igen varandra till utseendet, hade snubblat över varandra i Lejongropen, kanske slängt lite käft på krogen, men mycket mer var det inte. Man höll på sitt, men någon direkt fiendskap var det inte.
De här åren, den första halvan av 80-talet, var en dynamisk tid i Norrköping. Själv tillhörde jag ett gäng som var mellan tjugo och trettiofem. Vi var poeter och konstnärer som själva hade gett ut ett par diktantologier (en av oss var delägare i ett tryckeri). Vi tyckte att vi var extremt underground, och det var väl bara ett hundratal människor i hela världen som visste att vi fanns. Vi krökade, vrålade dikter och rök ihop med samma kalviga passion. Vi hade kul, vi mådde pyton, men vi gjorde det vi brann för, utan kompromisser.
Runt årsskiftet 82/83 slog Thomas Knigge upp dörren till Pet Sounds på Nygatan, och vi fick äntligen en initierad skivaffär med bra musik. I den lilla butiken trängdes folk från olika grupper, småsnack fördes över en cigg utanför medan man visade upp sina vinylkap. Också vi hudlösa poeter och skäggiga konstnärer hittade förstås dit, för hur djupa vi än tyckte att vi var, så var alltid musiken numero uno också för oss.
Sommaren 1985 hände något som radikalt drev de strukturer som redan hade formats ordentligt framåt. På Johansson & Eklunds tryckeri (där som sagt en av oss, Janne, var delägare) var det semesterstängt. Janne hade börjat dra dit en massa instrument. Några hade börjat jamma lite dygnet runt i det ödsliga tryckeriet. Janne lyckades också lura dit mig en natt, för jag kunde ju en handfull gitarrackord, och nån hade fått för sig att jag kunde sjunga. Så, vi lirade, drack bärs och hade trevligt. Folk kom och gick, de flesta kände vi, men också en hel del nya. En del var unga och skrämmande duktiga musiker. Plötsligt stod det ett rangligt gammalt trumset mitt i allt, och bakom kaggar och cymbal satt, Steffe, en liten punkpojke som såg ut som han just hade straffat sig själv ur Obs-klassen.
”Hur dags ses vi imorgon?” avslutade varje kväll.
Plötsligt en dag körde vi hela Love Will Tear Us Apart, nästa Search and Destroy. Vi var nästan bedövade av förvåning. När industrisemestern var slut hade vi en egen liten setlist. Vi var ett band, ett ännu så länge namnlöst, men ändå!
Till slut kom någon på Sister James, om det nu var John Cooper Clark eller min hustru?
Och detta var syntesen, det som också skulle generera kreativiteten: ålderspannet i gruppen var sexton till trettiosex. Vi var glampunkare, poeter, poppojkar och så vidare  och alltså en tryckeridelägare. Olika åldrar, musikbakgrunder, konstnärliga ambitioner, tillgångar och talanger. Plötsligt hade alla dessa olika tåtar, eller klaner sörplats ihop i ett och samma gäng, och då, i den sjudande soppan och med flera andliga medlöpare i kretsarna runt om kunde stora planer börja smidas – och förverkligas.
Vi skulle börja göra grejer, roliga stora grejer i vår halvdöda stad, och vi skulle kalla projektet Ceilidh, ett namn som skulle komma att uttalas i hundratals olika varianter.