Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Vi fjäskar för Putte

Vår familj har utökats och det bidde en pojke till. Han är större än normalt och har en lugg som hänger ner i ögonen och en bullig panna. Han heter Putte, men namnet var ingen självklarhet eftersom vi inte var säkra på könet. Från början skulle vi därför döpa honom till något som passade både en tjej å en kille, men vi kom bara på Putte, så det fick bli det. Strunt samma om det visade sig vara en flicka enades vi om.

Lana Brunell.

Lana Brunell.

Foto:

Kultur och Nöje2008-02-12 03:00
Lana Brunell
Det tog flera månader innan vi blev säkra på könet, men nu är ingen tvekan längre, han är verkligen blå på näsan. Ja, eller på vaxhuden ovanför näbben. Hela han är förresten vackert blå. När andra köper hund köper vi en engelsk undulat. En fågel som blivit hela familjens gullegris. Och kärt barn har ju många namn. Yngsta sonen har gjort det enkelt för sig och kallar honom kort och gott för P. Jag säger mattes lilla plutt (jättefååånigt). Fast det låter nog mest som attes illa utt, och så i falsett av någon konstig anledning. Barnen tycker jag är pinsam, i synnerhet när de har kompisar hemma som hör när jag pratar med fågeln. Jag fattar inte riktigt varför de första konsonanterna ramlar bort när man kelar med husdjur, det är liksom inte medvetet. Min mamma lät PRECIS likadant förr när hon pratade med sina katter. Äldsta sonen som inte strör vackra ord omkring sig varje dag, ropar med sin mildaste stämma Puttemongo, så fort han kommer innanför dörren (han får inte säga så men struntar fullkomligt i det och som den tonåring han är vet han hur man retar både stora och små). Mellansonen sköter om fågeln mest, han kallar Putte för bäääbis. Mannen kvitterikvittrar mest när han passerar buren, i hopp om att få ett läte tillbaks, en liten konversation liksom. Min faster och hennes man som var surrogatmattar under två veckor när vi var bortresta, gav fågeln ett efternamn också, Karlsson. Putte Karlsson. Fast efternamnet har nu på något märkligt sätt förvandlats till Kock... När någon i familjen tar fågeln ur buren och sätter honom på axeln, tar det tre sekunder innan någon annan kommer och snor honom, för alla vill vara MEST kompis med Putte. Det fjäskas för honom, han får ost, smör(yes,onyttigt), gurka, äpple, ägg, ja det mesta som vi själva äter. Men Putte är svårflirtad. Andra undulater jag haft har varit lätta att blidka med godsaker, men den här fågeln drar ihop sin bulliga panna och ser nästan arg ut, fnyser och spottar oftast ut det man ger honom. Det enda han egentligen gillar är hirskolvar. Häromnatten satt han och smaskade hirs i kolmörkret. Det är ovanligt, fåglar brukar sova på nätterna. Men jag förvånas inte. Efter alla undulater jag haft under årens lopp har jag insett att ingen är den andra lik. De är nästan lika olika varandra som vi människor. Någon annan gång ska jag berätta om Kutte, Fenix, Olle, Ulla-Ida, Grönis, Snövit, Tott och Pac Man (som visserligen var en nymfparakit), vars enda gemensamma faktor, förutom att de var fåglar förstås, var att de blev otroligt kära familjemedlemmar.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje