"Vi är unga och vitala - vi är kåta och glada!"

För vanliga dödliga så innebär högtider något bra. Folk har oftast ledigt och får pilla naveln i oändlighet. Man får ta nubbe till maten och det är tillåtet att sova tills det faktiskt har börjat ljusna utanför fönstret. Det låter ju så himla fint att gå på semester – att umgås med familjen och vila upp sig. För mig och min sambo är högtider värsta tiden på året och en utförlig förklaring till detta fenomen följer.
Både jag och sambon bor hundra mil från familjen och detta resulterar i nio fall av tio att när vi väl träffar dom – så träffar vi alla på en gång. Och med detta medföljer ju tillhörande bekymmer. Vi är unga och vitala, vi är kåta och glada – vi vill knulla! Det är kanske något som kommer med åldern, men det finns inte på världskartan att varken mina föräldrar eller svärföräldrar ska ens få möjlighet att ana att idkande av älskog har försigått.
Ni förstår säkert redan nu att det är en omöjlig ekvation att lösa.
För att klara oss igenom släktträffar har vi provat på diverse tekniker. Den mest beprövade och också den som är mest framgångsrik, och det är helt enkelt en smärre sexstrejk.
Låt bli.
Det blir grinigt, jobbigt och frustrerande men vi kan då med gott samvete äta frukost med syskon och morföräldrar på morgonkvisten. Ett annat alternativ är ju att så smidigt som möjligt ta sig från plats och slå slag i saken på okänd mark. Det har vi också provat
Med en nubbe och diverse drinkblandningar kände vi oss brunstiga som aldrig förr. Vi befann oss långt uppe i fjällvärlden och familjen satt glad i hågen och lyssnade på dragspelsduon som stod för underhållningen i den lilla stugbyn. ”Vi går på promenad” fick det låta.
Med både finskor och dyra kavajer började vi bana vår väg genom kohagen upp mot den enda lämpliga skogsdungen. Gräset var blött, korna var arga och efter många om och men såg vi vår slutdestination. Jag struttade glatt och exalterat över sista elstängslet och förberedde mig genom att dra trosorna åt sidan, trampa ner gräset runt, rufsa till håret och ge honom skogsdungeblicken (i talspråk även kallat sängkammarblicken). Drömmen att äntligen på bli påsatt efter fjällvandringar, bouleturneringar och släktfika i en vecka krossades snabbt. Med en hockeyspelare smidig som en kylskåp, modell större, så borde jag ha anat att familjen inte var det största hotet. Där ligger han i sin Jenny Hellström-kostym med öppen gylf, fastsnurrad med båda fötterna i elstängslet och mellan skratten och stötarna hörs ett rop på hjälp. Efter denna incident var varken han eller ”Jesus” – som han valt att kalla den – i bruk för några avancerade aktiviteter. Tillbaka till dragspelsduon där vi galant smälte in med lite skit bakom öronen. När vi svamlat ihop en historia om hur i hela fridens namn vi lyckats med bajs, gräs och en elektrofierad hockeyspelare så skakade vi hand på att vi skulle hålla oss till den enkla tekniken hädanefter, helt enkelt ingen fratenisering.
Jag förstår att ni alla sitter jakande och nickar och känner igen er i resonemanget. Jag har inte tid att förkovra mig mer i detta dokument – för om ni ursäktar mig så ska jag ta en tur bland lakanen – det är bäst att passa på, det är ju snart påsk!