Vettlöst men inte svettlöst
Foto:
I dag gjorde jag en av de saker jag - fram till väldigt nyligen - trodde att jag aldrig skulle göra.
Delta i ett aerobics-pass.
Min vän (?) Sandrine hade under en längre tid bearbetat mitt psyke för att lura med mig till universums minst coola institution, näst efter Pingstkyrkan: Friskis & djävla Svettis.
Så där stod jag, i den mindre av etablissemangets båda salar. Omgiven av hundratals aerobics-sugna tjejer i jazzbyxor och en handfull killar i Adidas-overaller. Själv var jag iförd en blå ITALIA-tröja och en mycket osäker blick.
För jag måste erkänna att jag var lite nervös. Detta var ju verkligen en möjlighet att göra mig själv till åtlöje inför publik.
Men jag slog bort de tankarna, genom att påpeka för mig själv att aerobics är en verksamhet för fjollor och morsgrisar och att vältränade jag lätt skulle fixa detta. (Jag spelar ju faktiskt inomhusfotboll hela en gång i veckan samt löper i skogen minst en gång ... varannan månad.)
Eric Prydz "Call On Me" drogs igång på en mindre hälsosam ljudnivå och spektaklet hade inletts. Det började faktiskt ganska hyfsat. Rörelserna var lätta och jag hängde med hjälpligt. Efter en liten stund beordrades vi ner på golvet för diverse armhävningar och liknande. Jag klarade mig i alla fall inte avsevärt sämre än övriga deltagare.
Uppe på benen igen insåg jag att det bara varit uppvärmningen. Nu ropade den flåshurtiga lekledaren energiskt ut instruktioner genom högtalarsystemet i en rasande fart. Det var blandade småhopp, åttor, saltomortaler och annat som sattes ihop till komplett omöjliga kombinationer.
Nu gick det mindre än skapligt. När kollektivet steppade åt höger, snavade jag åt vänster.
När de andra hoppade jämfota, trampade jag tjejen bredvid på hälsenan. Jag var - i min allt svettigare ITALIA-tröja - ingen vacker syn. Att Sandrine genomförde hela passet med ett brett leende på läpparna var inte mycket till tröst.
Efter avslutad stretching smög jag så obemärkt som möjligt ut till omklädningsrummet. En erfarenhet rikare. Men några rockpoäng fattigare.
Så nu har jag alltså prickat av en av sakerna på min att-inte-göra-lista. Vad ska jag göra härnäst? Skaffa en orm? Skulle inte tro det. Flytta ut på landet? Knappast.
Man kanske skulle testa bajs?
(Folkbladet ber om ursäkt för det omogna slutet på denna i övrigt ganska givande text.)
Så jobbar vi med nyheter