Veteraner gör trist parodi på sig själva

Jag undrar om Jack Nicholson eller Morgan Freeman är trötta på att ha blivit parodier av sig själva. För jag har blivit trött på att de gör samma saker om och om igen. Nicholson som den kalla, roliga, slampiga sybariten och Freeman som den vise, sympatiske perfektingen. Här bres det dessutom på extra, Morgan Freemans Carter kan till exempel det mesta om allt, precis allt. Nicholson har varit gift fyra gånger, har inte kontakt med sin dotter och verkar se sitt sjukhus som en affärsverksamhet och inget annat. För att göra allt än mer stereotypt så handlar det om två gubbar som lär känna varandra på sjukhuset när de har fått cancer och sedan reser världen runt för att göra allt det de drömt om. Behöver jag ens säga något om upplysning, visdom och den sentimentalt dåliga repliken "när Edward Cole dog så var hans ögon stängda och hans hjärta öppet". Har ni gäspat redan av att läsa det här?Rob Reiner som bland annat regisserat filmer som "Första fruarnas klubb" och "Sleepless in Seattle" har aldrig varit en favorit, därför att han gör så sötsliskiga filmer. Dessutom blir han bara sämre med åren. Men en del av hans filmer tillför något nytt. Här är ingenting fräscht. Överanvänd variant av bra skådespelare, en sensmoral som känns som hämtad från jag vet inte när och en story som inte utmärker sig på något sätt.Jag vet inte varför den här filmen har gjorts (förutom den ekonomiska aspekten) och jag vet inte varför någon ska bemöda sig att se den.

Information till våra läsare

Veteraner gör trist parodi på sig själva