Vasa 1628 är en dokumentär i två delar som sänds på Svt 1 och Svt Play. Jag såg första delen med lite skepsis. Trots mitt brinnande intresse för svensk historia, och då speciellt 1600-talet, kändes det inte lockande. Jag brukar dregla av förväntan när jag ser att programmet om historia finns i tablån. Det är verklighetsflykt på högsta nivå. Motståndet gällde bara Regalskeppet Vasa. Jag började fundera på varför?
Jag minns skolresan till Stockholm där vi skulle se det stolta skeppet. Vi hade matats om Vasa i veckor av vår lärare. Vi hade sett svartvita filmer om dykarklockor och tunga dykardräkter som vägde ett ton. Och så själva proceduren, hur de fick upp skeppet och alla fynd som gjordes, teknik med problem och innovativa lösningar.
Jag minns att jag undrade varför båtskrället måste släpas upp till varje pris?
Vi kom fram till skeppet efter en stökig bussresa. Ett bråte av ruttnande brädor stod framför oss som osade skämd fisk och lik. Inte för att jag visste hur lik luktade men de måste lukta som denna fula båt. När jag hade sett bilder på skeppet tidigare hade jag konstaterat att det inte var så konstigt att det sjönk. Det såg ut som att det trotsade alla naturlagar, med hål för tunga kanoner nästan under vattenlinjen, högt som ett mindre höghus där bak och ner som en ostbacke mot fören. Dessutom var det fyllt med massa krimskrams och guldprål. Förmodligen var de inte så smarta på den tiden, tänkte jag, som knappt kunde skilja på neandertalare och 1600-talsmänniskor.
?Förr i tiden? var för mig ett begrepp som innehöll en salig blandning av Jesus, Bockstensmannen, istiden och Jack the Ripper. Jag kan se att historieundervisningen i dagens skola inte lyckats mycket bättre än på min tid, då jag lyssnar på min 9-åriga dotters målande beskrivning av ?förr i tiden?.
Guiden stod och skrek årtal, namn på båtbyggare och beskrev livet ombord. Jag undrade hur mycket liv de hann med ombord? Det sjönk ju inom loppet av några minuter efter start? Men guiden beskrev precis hur de sov ombord, skrubbade golv, åt rutten sill och led av skörbjugg. Jag gick därifrån mer förvirrad än innan.
I vuxen ålder har jag besökt det moderna Vasamuseet 2 gånger, på måndagar då alla andra museer är stängda. Tillbaka till dokumentären Vasa 1628. Trots mitt motstånd jublade jag inombords då den var fylld av verklighetstrogen grafik och fakta om hur folk levde på 1600-talet. Vilket är det som ger mig den där sköna känslan av att resa i tiden och leva mig in i miljöer från förr. Det är folklivet, kulturen och myterna som är kulturminnen enligt mig. Inte årtal, slag eller kanoner på krigsfartyget Vasa.
