Verket man inte klarar sig utan
Brittmarie Engdahl
Foto:
Mao är som ni alltså visste, ett kinesist ytmått. Där borta kan de alltså säga att de har en liten gård på sisådär 50 mao.
Utan mitt uppslagsverk skulle jag stå mig slätt.
Med den här upplysningen följer också uppmaningen "se Kina".
Med det är man förlorad och kommer för sent och mat kokar bort och man får hoppa över planerade ärenden.
Kort sagt: vem klarar sig utan den komprimerade kunskap som ges i uppslagsverken?
En masssa människor kan jag se. Nu söker man på nätet istället och flera förlag har slutat att ge ut de här kunskapskällorna.
Bara ordet mao och bara på sökmotorn Google ger enmiljonsjuttitusen träffar.
Vad är det för vits med det?
Dessutom, och det är det verkligt fina, på vägen till det ord man letar efter hittar man de mest underbara saker.
Malope, bara som exempel, en hel familj av växter som naturligtvis är släkt med malva och finns i medelhavstrakterna. En oumbärlig uppgift när middagssamtalen börjar tryta.
Man får veta att det finns något som heter mamlucker och betyder slav och är arabiska och hur det har kommit att betyda värmande extrabrallor på vintern och för damer, det är en annan historia.
Mano, hand, det visste vi ju, men de latinska orden destra för höger och sinistra för vänster var kul att se, tänker på mina spanska derecha och izquierda.
Allt hänger ihop.
Allt nog och emedan; uppslagsboken vill jag mena, är en sak för sig, nödvändig, rolig och bra att ha och inte går den att vara utan för att det finns ett internät!
Talet om att verken blir förlegade så fort de trycks, det stämmer inte alls. Ett av mina band är från 1931 och här finns massor som gäller nu och för all tid. Det mesta ju, medan aktuella uppgifter kan gå att få på annat håll.
Leve uppslagsverken således. Och, apropå julklappar. Som inte skulle pratas om idag. Som ändå är historia om sådär två dygn. Som ändå sällan stannar kvar i minnet.
Det var det där med värmen. Vad var det mer som hände?
Regn, köld, underbara dagar som kunde tas till vara i naturen
Värmen är kanske det vi minns mest från året. Den som aldrig tog slut, den som gjorde att folk drällde ute på stan till sent på nätterna, dag efter dag.
Många tyckte det var så fantastiskt skönt. Jag var lite surare tror jag, gnällde om för mycket och drömde om svalka.
Annars är det svårt att minnas året som gått. Det är tur att det finns årskrönikor så man får en påminnelse.
Fortsättningen kommer att handlar mycket om EMU. Som om jag inte redan har valt en gång, som om jag skulle ha något att säga i denna komplicerade ekonomiska fråga, jag som knappast kan räkna annat än delat med och tvätom, men nog ska dom ha med en sån som jag i alla fall! Ynkedom!
Ett visst underhållningsvärde kanske det finns i debatterna i alla fall.
Så jobbar vi med nyheter