Härligt fullsatt med fans i publiken. Symfoniorkestern först ut och presenterade Weeping Willows med Candide uvertyr av Leonard Bernstein ett startskott med fyrverkeri av toner och glitter.
Före pausen låtar från den nya skivan, fin start med Today May Still Happen, en lugn rockpoplåt med vänlig retrokaraktär som fick mig att minnas Hep Stars och 60-tal. Det rullar på, med lugnt beat som oftast hamnar ungefär vid vilopulsen. Med SON som boost där bakom levereras mystiska effekter till Too Late For Us. Pål Svenre och Martin Schaub tillsammans stod för så gott som alla arrangemangen i låtarna framförda tillsammans med SON. I Lovers Never Say Goodbye och Let The River Flow fick symfoniorkestern "vila sig ett tag" och skillnaden i soundet mindre än förväntat, en blandning mellan ballad och rock/pop utan kantigheter och plågsamma ljudnivåer.
Magnus Carlsson sjunger med en okomplicerad , rak röst men inte utan värme. Han tycks hitta styrkan bortom den råa kraften, sången stark och når fram och han har också något att berätta. Finlandsinfluerat i Blue And Alone, en trögflytande och inåtvänd låt där ett rockband österut varit inspirationskälla. Och generellt mycket av balladkänsla i låtarna, men med mera tryck, mera kraft. Efter pausen spelades låtar från tidigare skivor, den näst färskaste 7-8 år gamla. Nu blev det ännu mera liv i publiken. Många fina låtar som The Burden, Grains Of Sand. Och inte blir det sämre av stråkar och bleckblås som förgyller! Weeping Willows fick också vila en stund efter paus. Vi fick alla vila till ett mjukt och vackert Adagio för stråkar av Samuel Barber. I det reflekterande lugn som under framförandet omfamnade de flesta i De Geerhallen, bröts tystnaden i en generalpaus av ett rop från övre balkong: "Fan va bra!"
Sedan fortsätter musiken som om ingenting hänt. Instämmer i bedömningen med denna spontana läktarrecension, men hade klätt den i lite andra ord. Och väntat med att framföra berömmet. Melankoliska drag i många av låtarna, kanske är det när det är tufft i livet som skaparbehovet väcks... men i Sunny Days var det ren glädje under några minuter. Balansen i stort god men jag hade gärna hört något mer av SON, brasset når alltid ut, för stråk och träblås var det motvind..