Vem är Forrester?
***VEM ÄR FORRESTER?Filmstaden
"Vem är Forrester?" är ett välspelat, välgjort utvecklingsdrama, ganska fängslande, mycket mindre sentimentalt än väntat, i stämningsladdat realistiska bilder, om konstnärens födelse och klassresa. Filmtiteln är missvisande. Forresters identitet, geniet som efter debutromanen och en familjetragedi blev enstöring, är inte ämnet. Originaltiteln "Finding Forrester" är viktigare; mötet med den tillbakadragne författaren är en möjlighet för den afrikanamerikanske tonåringen att utveckla sin brådmogna författartalang och bli sig själv, i stället för att som basketsnille gömma sig i kamratgänget, som bekräftar honom som människa.
Sean Connery som livsfeg konstnär är förvandlingsnummer nog för att det ska bli hans bästa roll på många år. Filmen är feg som inte skildrar honom som konstnär, och Connery feg som ändå kör med samma manliga auktoritet som alltid; men auktoriteten har åtminstone ett innehåll av substans: hans privattragik, stoiskt skildrad med en lätt sublim slutbild av författaren fri från social ångest.
Samtal om författandets konst (genitanken plus hårt skrivmaskinsarbete) och privatskolestudier, där basketspelaren måste spela klassgränsernas sociala spel, ska bekräfta grabbens egentliga jag som författare. Temat med proletärsonen som konstnär känns igen från svenska arbetarförfattare, från "Billy Elliot" och Gus van Sants förrförra film "Will Hunting".
Domen över "Vem är Forrester?" kan ändå inte bli så hård. Amatören Rob Brown som hjälten är smått lysande. Sällan har ett temperament av inåtvänd eftertanke, som man tänker sig som typisk för skriftkonstnären, fångats så chosefritt och konsekvent. Bredvid Will Huntings självhat framstår bilden av en harmonisk tänkare som en rätt djärv vinkling. Hans fuskande är precis rätt som dramatik; och van Sant är en urstyv regissör, som med subtila arrangemang i bilder och klippning, och inspirerat bruk av jazz och pop, gör något smått poetiskt av sin bild av Bronx som återvändsgränd och den självkänsla som ändå finns där.
Det är förstås en myt, än mer den amerikanska framgångs- och jämlikhetsmyt filmen bekräftar; men som superamerikansk film är den ändå rätt bra; insmickrande som, men mindre jolmig än, "Billy Elliot" och orädd att skildra bokstudiernas värld. Bättre medelmåttig film kan knappt tänkas.
Så jobbar vi med nyheter