Vem angår poesin?

För vem angår väl poesin? Vem läser lyrik, nu för tiden, om någonsin? Poesi, vad är det för nåt överhuvudtaget, egentligen? Korta obegripliga rader om hjärta och smärta som egentligen inte angår någon utanför poeternas egen lilla krets av grandiosa navelskådare, eller? Och en Världspoesidag, det är väl kanske ändå att ta i? Nej, jag har nog ingen åsikt om Världspoesidagen, men poesi är viktigt. För mig i alla fall. Lyrik är en livsnödvändighet för mig. När poesi är som bäst så tillför den min verklighet dimensioner som faktiskt rör sig vid det andligas gränser, vid det som nästan bara kan upplevas, känslomässigt. Men hur gick det då till? Hur kom lyriken ändå in i just mitt liv? Uppriktigt sagt så handlade om fåfänga. Hemifrån hade jag visserligen fått med mig ett genuint läsintresse, men poesi var något fullständigt främmande. Inledningen av Rydbergs Tomten var väl det närmaste jag hade kommit lyriken. Men eftersom jag tidigt hade en ostyrig, vilsekommen lust att synas, att utmärka mig på något sätt, men inte verkade inte ha någon speciell talang för något, så sökte jag omedvetet efter ett möjligt men inte alltför betungande uttryck. Efter att ha blivit tilldelad Gustaf Fröding för ett eget arbete i gymnasiet var mitt intresse väckt. Vad Fröding skrev brydde jag mig inte så mycket om, men hans bisarra leverne, med glädjeflickor, festande och allmän galenskap gjorde mig såld. Jag började kalla mig poet! Jag deklamerade Majakovskij högt på krogarna, kallade mig nyfuturist och lyckades faktiskt också krafsa ihop små fåniga, obegripliga verser som jag stencilerade och delade ut till höger och vänster, och eftersom ingen annan jag kände heller var så insatt i poesin mysterier så kunde jag rumstera ganska fritt. Sådär lekte jag poetbohem i ett par år, men jag kände ju att det mest var ett spel för gallerierna. Tiden gick och jag lugnade ner mig en del, men jag fortsatte både att skriva och läsa dikter. Det fanns något för mig där, kände jag, men jag nådde inte riktigt ända fram. Poesins innersta väsen gäckade mig, men jag stretade på. Jag hade inställningen att jag skulle förstå det jag läste, med skallen, men att jag skulle behöva hitta en annan nivå, en öppning till en känsligare, mer intuitiv förståelse, det kom jag till klarhet om med tiden. Den norske poeten Jan Erik Vold har skrivit att prosa är linje, poesi är punkt, och det är en väldigt lyckad snabbdefinition. Medan prosans långa flöde beskriver både handling, tidsrymd och känsla, står poesin mera för ett tillstånd, att stanna upp, se inåt, våga att bli kvar i sig själv, känna och uppleva och beskriva sin inre verklighet. Om du inte har läst poesi förut, men känner att du skulle vilja prova, så kan jag ge dig som tips att börja med att läsa Tomas Tranströmer. Enklare än så kan det inte bli. Eller bättre.

Information till våra läsare

Vem angår poesin?

För någon lördag sedan var det FN:s världspoesidag. Hoppsan. Och jag som gick omkring och halvslöade som om det var en helt vanlig lördag, utan att varken läsa eller lyssna eller skriva några dikter alls.