Enslingen i det Blå tornet och Den starkare
Pjäsförfattare: Nicke Wagemyr & August Strindberg
Regi: Marianne Tedenstad
Medverkande: Nicke Wagemyr, Pernilla Parszyk, Carina Perenkranz
Skandiateatern
Produktion: ApolloTeatern
I Enslingen i Blå tornet, iscensätter Nicke Wagemyr den cancersjuke Strindbergs sista tid i livet och vi tas till lägenheten på Drottninggatan i Stockholm.
Han plågas av smärtor som inte ens morfinet biter på. Livets glädjeämnen tynar långsamt bort, inte ens vinet smakar längre bra, bara surt.
Porträttet är skickligt hopsytt av brev, publikationer och Wagemyrs egna fantasi. Det är inte särskilt inställsamt, nationalskalden framstår som en gnällig, pösande och missunnsam person. Han kommer in på sina kvinnors svek – och antagonisterna Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf får också en släng av sleven. Men han konstaterar nöjt att han var den som fick folkets Nobelpris. Inte mindre än 10 000 personer hyllade honom på gatorna på 63-årsdagen, och visst är det fler än antalet akademiledamöter.
I det korta stycket växlar bilden av Strindberg som eldig och stark, åldrad och svag.
Kvällen fortsätter med Den starkare, en av August Strindbergs mest spelade enaktare som brottas med frågan: Vem är stark, den som talar – eller tiger? Den som äger orden eller den som provocerar fram dem?
De två kvinnorna möts på ett café och konversationen blir snabbt laddad. En hjärnornas kamp i en sann nietzscheansk anda. Samtalet dröjer vid det förflutna på teatern och kring en man, som den ena är gift med men den andre älskat.
Alla farhågor att Judit & Judit-paret Pernilla Parszyk och Carina Perenkranz skulle vara svåra att se i ett Strindbergsdrama kommer på skam. De övertygar och gör sina roller trovärdiga i detta täta lilla kammarspel.
Pernilla Parszyk är kvinnan som pratar på, till en början en aning skrytsamt. Stolt visar hon upp sina inköp från Paris och håller upp en lyckad fasad. Men gensvaret blir inte det förväntade och hon vacklar i sin styrka.
Carina spelar skickligt utan ord, med blickar, gapskratt och subtilt minspel. Ibland blir det också riktigt roligt, även Strindberg har stråk av humor. Inte minst i dolkstöten på sluten, som är en riktigt elak oneliner:
– "Tack för att du lärde honom älska! (...) Nu går jag hem och älskar honom."
Det här dramats karaktärer har onekligen en styrka och kraft som är få kvinnoroller förunnat.
I sin helhet bjöd Skandiateatern igår på en lättsam introduktion till Strindberg – trots att de båda enaktarna rymde både smärtsamma minnen och intrikata växelspel mellan styrka och svaghet.
Men ett störande inslag under kvällen var ljudet av en dundrande fläkt. Lyckligtvis stängdes den av i paus, då blev också stämningen mer koncentrerad och tät.