Varsel och onda tider stundar

Vi kanske ska strejka. Fast då säger folk att journalister är ju så rika, eller i alla fall har dom en lön som gör att dom ska hålla käften.
Jovisst. Vi är väldigt rika, särskilt om vi jobbar på fattigare tidningar, för dom som jobbar på dom rika, dom hålls mycket kortare. Det är i alla fall dom som jobbar på dom rika tidningarna noga med att framhålla.

Fast journalister annars, dom är en aning som filmstjärnor, lite pengar från sin huvudarbetsgivare, men massor från andra som vill att dom ska hoppa in här och där och prata och underhålla, kanske sjunga en stump eller berätta hur det var när dom jobbade i Shangri-bhutapuhr.
Och vad gör man inte, det är klart att mänskligheten så gärna får ta del av ens blygsamma erfarenheter. Journalister är ju, pro primo, allmänhetens ödmjukaste tjänare.
En gång pratade jag om hur jag jobbade och så fick jag med mig ett paket kaffe hem och då tänkte jag att så hemskt om nån skulle se det så jag gav bort paketet för ja, det kändes som något otillbörligt, någon kunde ju misstänka att jag skulle vara särskilt vänlig mot den där föreningen sedan. Inte stå fri liksom. När den kritiska pennan skulle vara verksam.

Fast det där var länge, länge sedan. jag lovar. Till och med kaffet lär vara slut.
Men nu börjar det pyra i leden. Det är som förr i världen. Upp alla trälar, allt är relativt!
Nu vill arbetsgivaren, den lurken, ha allt vi gör av texter och bilder och layouter för att sälja fritt, till nätet och till vilka som vill ha det, bara dom betalar, och han - alltid en han - säger att det där är inte så mycket förtjänst för er ändå, förstår ni.
Och det kan han ju ha rätt i, fast vi undrar varför det är så viktigt för honom att ha det då, om han inte skulle tjänas så mycket och så är det så att det handlar om principen.
En annan gång - än den med kaffet - ringde det en och frågade om dom fick ta en text jag skrivit för den passade in i något sammanhang vilket det nu var.
Jag blev ju både glad och rörd och stolt och sa att jag var det.
Så varsågod bara, sa jag och det skulle jag vilja höra att den där arbetsgivaren säger. Nej, arbetsgivare har för vana att börja schackra om allting och prata pengar. Det är faktiskt det som utmärker en dylik.
Och så när det börjar bli så kallat vapenskrammel från båda håll, då säger arbetsgivaren att han kanske stoppar vissa särskilt viktiga tidningar så att alla som prenumererar ska få känna, liksom på huden, hur hemskt det är när journalisterna bara kräver och kräver. Kravmaskiner istället för skrivmaskiner.

Hela problemet kan synas futtigt och ingenting är särskilt viktigt i proportion till krig och norra allianser, men det är i alla fall det här som upphovsrätten handlar om. Och upphovsrätt låter ju nästan lika fint som tryckfrihet och demokrati, och faktiskt, i förlängningen så kan det också komma att handla om det.
Fast det är ju inte så väldigt lätt att förstå, men jag är säker på att mot en kopp kaffe kan nästan vem som helst komma och förklara det lite närmare. Jag lovar i alla fall att bjuda på en kopp.