När Reinfeldt i Sundsvall besökte second hand-butiken Prio1 tyckte han i Rapport att detta var modellen för Sverige.
- De förenar så mycket av det Sverige behöver: Ekonomiskt bärkraftig verksamhet och en uttalad idé om att faktiskt ge arbetsmöjligheter åt människor som i övrigt inte kan hävda sig på arbetsmarknaden.
När reportern frågar om detta verkligen är sysselsättning som leder till riktiga jobb svarar statsministern:
- Jag tycker att det här i sig utgör riktiga jobb.
Och det verkar som om framtiden ligger i just second hand. Härom dagen fick jag reklam i brevlådan:
"MCL Sysselsättning är en liten välgörenhetsorganisation som arbetar på uppdrag av AF med fas3-deltagare."
Med en projektbeskrivning; insamling av kläder och möbler, coachning, studiecirklar, café... Åsså slutklämmen:
"Ett av dessa projekt är vår loppmarknad där vi skänker överskottet till Cancerfonden."
I Östnytt visar man exempel på andra fas 3-projekt där vuxna män tillverkar tomtar för loppmarknader. Hur många loppmarknader kan ett land på 9 miljoner invånare svälja egentligen?
Vad Reinfeldt alltså inte talade om i Rapport var att alla dessa lumpbodar bygger sin verksamhet på fas3, det vill säga. långtidsarbetslösa som Arbetsförmedlingen skattefritt betalar 225/dag för varje anställd rakt ner i anordnarens ficka.
Det ekonomiskt bärkraftiga ligger inte i själva lumpsamlandet utan i de statliga pengarna som man kastar ut för att låsa in folk i straffläger. Och där råder närvaroplikt!
Talade med en olycksbroder i Göteborg som varje dag arbetar fram till kl 18.00 i butiken hos Myrorna, alla dagar utom onsdagar då han tvingas vara kvar till 19.15. Om han skulle vara sjuk, får han avdrag, däremot får anordnaren behålla pengarna oavsett om deltagaren är där eller inte.
Hur slår då detta på den etablerade second hand-marknaden? Det finns ju faktiskt företagare som livnär sig på second hand, nu konkurrerar staten ut dessa företag med arbetskraft som inte bara är gratis utan ren förtjänst. Godtrogna medborgare i sin tur tror att de ger bort sina vindsförråd till välgörenhet.
Att först suga ut en saftig aktivitetsersättning, sedan tigga till sig själva innehållet i butiken, varav det bästa säljs med hyfsad profit och skräpet som blir över skänks till ädla ändamål ser inte jag som särskilt behjärtansvärt.
Vad kallar man då detta nya fenomen som statsministern hyllar som ekonomiskt bärkraftig verksamhet, där staten med arbetsplikt konkurrerar ut småföretag?
Hade jag varit moderat för bara tio år sedan hade jag kallat det kommunism.
Vore kul att läsa en framtida historiebok för grundskolan, låt oss säga om 100 år:
"Sverige. Ett land i norra Europa som under 1900-talet blev världsberömt på bland annat bil- och metallindustri.
När dessa näringsgrenar inte längre lönade sig blev man i början av 2010-talet bäst i Europa på att samla lump tack vare den handlingskraftiga Alliansregeringen."